La Sarenne. Allt är mörkt. Ovanför mig syns miljarder stjärnor, men ingen måne, inget ljus. Allt är tyst, jag hör inte ett ljud, förutom vinden som smeker kinderna. Jag ska åka skidor i La Sarenne och det är mörkt.
Den rena, friska luften påminner om att jag befinner mig på 3 330 meters höjd uppe på ett fjäll i La Sarenne i de franska Alperna. Det är tjugo minusgrader. Jag ser bara mina skidor som jag står på och känner fjärilar i magen vid blotta tanken på utmaningen som väntar mig.
Jag har provat och gjort många galna saker i mitt liv, bland annat en nattdykning med hajar i Australien, men detta är något helt annat! Ändå står jag där tillsammans med ett tjugotal andra privilegierade och passionerade skidåkare som vill kunna bocka av denna annorlunda utmaning på sina personliga listor över saker man ska uppleva. Förgäves försöker jag urskilja terrängen, men jag ser inte ens backen framför mig. Att den ligger där vet jag ganska säkert: Europas längsta svarta pist. Jag ska åka La Sarenne by Night!
För att åka ner måste man först åka upp
När vi kliver av linbanan Pic Blanc tidigare samma dag välkomnar oss solnedgången med varma trygga färger. Det är lätt att tappa andan vid synen av Massif des Grandes Rousses och vi känner oss väldigt modiga inför kvällens upplevelse. Ja, allt ser onekligen lättare ut när det är ljust. Skidpatrullen som leder och ansvarar för skaran av förväntansfulla skidåkare börjar skämta för att skapa en avslappnad stämning. För ska man slappna av behöver man koppla bort alla tankar och bara njuta av stunden.
Berusade av natten
Innan skymningen når vi fjällstationen Guc där vi kan ladda batterierna och få kraft för det som komma skall. Vi varvar ner, och laddar upp med franska ostar och varmt vin. Två timmar senare, betydligt varmare och gladare står vi där, i totalt mörker, med en klump i magen. Nu är det inte på skoj längre. Det är blodigt allvar, och det är nu det gäller – det är äntligen dags för äventyr! Var och en av oss får en pannlampa och några slutliga råd: “Åk inte alla på en gång. Det är brant, mörkt och trångt. Åk inte framför oss instruktörer. Försök vara lugna och glöm inte att njuta av den sexton kilometer långa skidåkningen – La Sarenne. Lycka till!”.
Ja, lycka till. Det kan man verkligen säga. Många kastar sig snabbt ut i skidbacken, berusade av natten och snöns kvalitet i backen. Andra har ett mer kontemplativt tillvägagångssätt och njuter av varje meter av det lugna och mystiska berglandskapet. Ja, det landskap som alltså knappt går att urskilja. Det tar en drygt timme att susa ner för den sexton kilometer långa backen. Vilken otrolig timme! Min favoritdel är det mindre branta avsnittet av Les Gorges de Sarenne där man övergår till en lugnare hastighet och omges av en nästan julig atmosfär.
Ljudet av forsande vatten från ett närbeläget vattendrag fyller luften och snön antar mörkare konturer, där träden skapar vagt skuggspel. La Sarenne är ett paradis på jorden helt enkelt.
La Sarenne i den franska resorten L’Alpe-d’Huez
La Sarenne är den mest kända skidbacken i den franska resorten L’Alpe-d’Huez. Man anlade backen 1974 och fick sedan snabbt ett rykte som man kan likna med en sagolik myt. Tidigare var det en off-pist-backe. Att åka La Sarenne by Night är idag ett måste för den äventyrslystne. Efter denna otroliga timme är det dags för en lugn stund. Runt en uppfriskande tartiflette (fransk matspecialitet med Reblochonost, bacon och matlagningsgrädde) på Haute Combe, berget ovanför byn Huez kan vi dela med oss av våra intryck.
Utmaning, en känsla av exklusivitet, en helt annan glidupplevelse, magic stars och vänlighet är ord som gång på gång upprepas. Resan tillbaka till skidorten görs med buss i en barnsligt glad atmosfär. Alla kommer att sova riktigt bra. Nästkommande onsdag är det några andra äventyrares tur att få uppleva lycka i dess renaste form.
Andra oförglömliga upplevelser
Men L’Alpe d’Huez är inte bara känt för La Sarenne utan även för många andra fantastiska upplevelser, som till exempel La 21. Ja, ni har säkert hört talas om Le Tour de France med sina varierade etapper varav några bergsetapper. La 21 är just den nästan fjorton kilometer långa stigningen upp till toppen av Alpe d’Huez. Den är en av de svåraste och mest kända delarna av tävlingen med sina tjugoen skarpa och näst intill omöjliga kurvor. När man vid startlinjen fäster blicken på målet blir man nästan yr.
Denna resort i sydläge som kallas för den soliga ön (l’île au soleil) har ofantligt mycket mer att erbjuda än yrsel och skarpa kurvor. Dagen efter min upplevelse av La Sarenne by Night får jag äran att träffa Jack Porte.
Jack kan skidområdet som sin egen ficka. Han är helt enkelt en person som får dig att se världen från en annan vinkel. Han är nämligen pilot och erbjuder mig en fyrtiofem minuters resa i sitt gula flygplan av modellen Jodel D140 Abeille. Att flyga ett bi (Abeille betyder bi på franska) är väl inte helt fel? Där uppe får jag följa med på en hisnande resa över glaciärerna Saint-Sorlin, Lombard och Mont de Lans, susa över le Col de Sarenne och komma les Aiguilles d’Arves riktigt nära. Sträcker jag ut handen når jag nästan bergstoppen le Grand Pic de la Meije och snart tappar jag nästan hakan vid synen av Emparis stora och majestätiska klippor.
I ett flygplan med endast fyra säten får man definitivt en exklusiv sightseeing av himlen och av bergen nedanför. Mina två ögon räcker inte till för att ta in allt trots att Jack skickligt och smidigt vänder planet nästan upp och ner för en mer häpnadsväckande bild av det oförglömliga landskapet, en fantastisk upplevelse.
En upplevelse med hundar
Tillbaka på landningsbanan Henry Girault får jag chansen att träffa huskyhundarna Nounours och Keiser. Två av ett flertal änglar med fantastiska personligheter som tillsammans med Mickaël och resten av Second Souffle-teamet bildar ett hundspannlag. Nounours och Keiser är två hundar vars liv hade gått förlorade (de skulle nämligen avlivas) om inte Mickaël hade räddat dem. Lyckligtvis kan de nu med sina mushers, alltså de som kör släden, till vår stora glädje springa så mycket som de bara vill och orkar.
På släden lär jag mig att varje slädhund har en särskild roll, och deras position bestäms utifrån deras personlighet. Det finns en ledarhund, en glad och energisk hund, en som föredrar lite avstånd, en som är pratsam och så vidare.Jag förstår också att det inte bara är ett vanligt åk utan en resa styrd av exemplarisk kommunikation mellan hundarna och hundförarna som har lärt känna varandra, och byggt upp en vacker och kärleksfull relation.
Var och en måste respekteras, det finns ingen riktig hierarki, utan bara ett roligt samarbete mellan hundarna och förarna. Siberian husky, Grönlandshund, Alaskan malamut, Samojed och Alaskan husky är de hundraser som hjälper oss att glida genom det tysta vildmarksområdet. Efter ytterligare två spännande timmar, (och tiotusen klappar på hundarna) är det dags för spa och champagne.
Hotel Au Chamois d’Or
På Au Chamois d’Or, ett hotell med perfekt läge intill backarna, bor jag i sviten Valentine, vars terrassutsikt är hisnande och erbjuder en avslappnande atmosfär. En tänd brasa i denna fina och sofistikerade, träinredda svit välkomnar och värmer mig när jag kliver in. Efter en timmes avkoppling visar mig Clémentine, ansvarig för hotellets spa, vägen till bokad behandling.
Jag rekommenderar varmt Escapade Nirvanesque, en unik 1,5 timmes helkroppsmassage. Den gav mig styrka och energi när tröttheten nu smög sig på efter dessa otroliga och intensiva 48 timmar på resorten L’Alpe d’Huez.
Här har vi samlat fler artiklar om Frankrike.
Här hittar du mer information om La Sarenne. Här hittar du information om Hotel Au Chamois d’Or.
Foto: Virginie Garcia samt Laurent Salino
