Inlandsisen Grönland – smaka på det mytomspunna ordet. I augusti fick vi en chans att stifta mycket nära bekantskap med inlandsisen på Grönland. Här vill vi dela med oss av vår berättelse om våra unika upplevelser på och omkring den enorma, mångtusenåriga ismassan.
En spännande lyxkryssning med Silverseas expeditionsfartyg Silver Explorer har, efter tolv dagars kryssning utmed den grönländska kusten fört oss till samhället Kangerlussuaq längst in i den sjutton mil långa Söndre Strömfjord på Grönlands västkust.
Kangerlussuaq i Grönlands inland
Kangerlussuaq är det enda samhället som ligger inne i Grönlands inland och inte ute vid havet där resten av landets befolkning bor. Anledningen till detta är att det mer sällan är dimma här än ute vid kusten. Man därför valt att förlägga den lilla internationella flygplatsen här. Samhället har bara cirka sexhundra invånare, som till största delen försörjer sig på näringar förknippade med flygtrafiken och turismen. Här finns också en stor amerikansk forskningsstation, och Kangerlussuaq var en bas för amerikanska flygvapnet från och med andra världskriget fram till år 1992.
Här ska vi nu stanna i några dagar för att få uppleva vildmarken och framför allt inlandsisen på riktigt nära håll. Vi checkar in på flygplatsens hotell, som är av enkel standard men rent och snyggt. Därefter går vi sedan bort ett hundratal meter till Polar Lodge där vi finner Jörgen Larsen från World of Greenland Arctic Circle, som har planerat våra dagar här.
Jörgen kommer ursprungligen från Köpenhamn, men har bott här i många år sedan han förälskade sig i Grönland under en semesterresa hit. Han och hans kollegor är mycket erfarna guider. De erbjuder ett stort urval av intressanta och spännande utflykter av olika svårighetsgrad i området, som passar alla från den mest bekväma resenären till den riktiga äventyraren.
Utflykt till Russelglaciären
Det är dags för en första kontakt med den frusna värld vi kommit hit för att få uppleva. Russelglaciären är målet för dagens utfärd. Med Landcruiser tar vi oss på skumpiga sand- och grusvägar mot vårt mål tjugofem kilometer utanför Kangerlussuaq. Vi passerar först en dal täckt av sand som glaciärerna dragit med sig när de glidit fram över landskapet. Efter att vi åkt ytterligare en bit på den enkla vägen ser vi något i fjärran som ser ut som en stor gråvit bergskedja.
Det är vår första glimt av inlandsisen. Det känns helt verklighetsfrämmande och nästan lite läskigt att allt det stora, höga som tornar upp sig där borta är en vägg av is som är många tusen år gammal. Vi blir alldeles stumma av hänförelse när vi kommer fram till den imponerande glaciären.
Vår guide berättar att han alltid tycker det är lika kul att se när turister för första gången kommer över det sista backkrönet och tappar hakan. Den cirka sextio meter höga, pampiga glaciärväggen kryper framåt tjugofem meter per år. Isen längst fram kalvar under sommaren ner med höga dån i den flod som rinner utmed kanten av glaciären där vi nu står.
Under vintern bildas sedan ny is i bakkanten av glaciären, som på så sätt utgör ett evigt kretslopp. Ismassan skiftar i alla färgnyanser mellan kritvitt och skarpt blått. Den utgör en häftig kontrast mot de omgivande bergen och den karga växtligheten. Kan det bli häftigare än så här, undrar vi? Dagen efter ska det visa sig att det kan det verkligen bli.
Grönlands vackra vildmark
Ny dag, nya tag! Vi skumpar iväg i en härligt röd gammal brandbil, som tidigare tjänstgjort hos brandkåren i huvudstaden Nuuk. När brandbilen pensionerades togs den hit till Kangerlussuaq, för att inleda en andra karriär som fyrhjulsdrivet terrängfordon. Ganska snart blir det uppenbart att fyrhjulsdriften är helt nödvändig, eftersom den lilla grusvägen snart bara är två smala hjulspår i den kuperade terrängen. Vägen byggdes ursprungligen av Volkswagen som kom hit för att testa sina bilar i tuff vinterterräng. VW förlade sin testbana ute på själva inlandsisen, och var därför tvungna att inledningsvis bygga denna väg mellan Kangerlussuaq och isen, något som vi och andra nyfikna nu har stor glädje av.
Nationalblomma och renar
Vi kör trettiofem kilometer genom ett vackert landskap med kullar, dalar, vattenfall och sjöar, och med låg, krypande växtlighet i underbart vackra gröna, gula och orangea nyanser. Här och där breder områden av den vackert rosa praktdunörten, Grönlands nationalblomma, och andra vackert färgade lågväxande blommor ut sig som ljuvliga färgklickar i allt det grönskiftande. När vi kommer runt ett krön har vi plötsligt en ung renhona vid sidan av vägen. Vi stannar genast bilen, och den nyfikna renen kommer ganska nära bilen. Men så fort hon får oss människor inom lukt- och synhåll skuttar hon förskräckt iväg. Det påminner oss om djurens beteende när vi varit på safari och åkt på game drives.
Djuren där är också oberörda av de ofarliga jeeparna så länge vi människor håller oss inne i fordonet. Lite längre fram längs vägen njuter vi av åsynen av en riktigt stor och pampig havsörn som hovrar över ett område i närheten, troligen på spaning efter villebråd. Grönland är väldigt artrikt och här finns mer än tvåhundra olika fågelarter. I havet runt ön simmar cirka etthundratjugo olika fiskar och tjugofem arter av däggdjur, såsom olika sälar, valross och nitton olika slags valar. Men på land finns faktiskt bara åtta olika däggdjur, där ren, polarhare, fjällräv, och myskoxe är vanligast. I de norra delarna av landet finns hermelin, fjällämmel, isbjörn och varg.
Vi passerar ett backkrön och en vacker dal med en stor sjö breder ut sig nedanför oss. I ena änden av sjön ser vi några små vita tält, och det visar sig vara några inuit-familjer som slagit upp ett jaktläger för att jaga ren och myskoxe inför vintern.
Vi hälsar på i lägret, där kvinnor och barn håller på att torka renkött på stora torkställningar av uppspända nät, medan männen är ute och jagar.
Närkontakt med Inlandsisen på Grönland
Så småningom kan vår brandbil inte ta sig fram längre, och vi får gå den sista biten till fots. Nu har vi kommit upp på den morän, bestående av sediment, grus, sand och sten, som inlandsisen knuffar framför sig. Vi kränger på oss våra ryggsäckar, och selar också på oss de pulkor vi har med oss, som vi packat sovsäckar, mat och övrig gemensam utrustning i. Efter några hundra meter är den där – isen! Ett oändligt fruset hav, en gråvit vintervärld. Det känns lite andäktigt att kliva upp på isen, och vi tittar på varandra och ler hänförda. Nu, NU är vi äntligen på Inlandsisen på Grönland på riktigt!
Till en början är isen blandad med grus och sten från moränen, men ganska snart blir det nödvändigt att spänna på oss våra stegjärn på vandringskängorna och ta fram vandringsstavarna för att hålla balansen. Efter en timme är vi framme vid vår lägerplats, och vår första övning blir att hitta en lämplig plats att slå upp vårt pyttelilla tvåmannatält på, och bädda i ordning våra sovplatser inne i tältet.
Men efter det väntar den åtråvärda belöningen – nu är det dags för den första hajken ut på de frusna vidderna. Inlandsisen ser ut som ett stormigt hav med höga vågor som plötsligt frusit stilla. Isen är ofattbara 100 000 år gammal, men inte mer än ungefär hundra meter djup här i början. Men som mest är isen faktiskt cirka tretusen meter djup.
Åttio procent av Grönlands yta
Inlandsisen har en yta på hela 1,7 miljoner km², och täcker ungefär ungefär åttio procent av Grönlands yta. Kim, vår guide, visar oss djupa klyftor, vattenfall, isgrottor, smältvattensjöar och bäckar i fler nyanser av blått än vi kunnat drömma om, och leder oss kunnigt och säkert över det frusna landskapet. Efter en liten stund tittar solen fram, och vår värld blir om möjligt ännu vackrare. Men nu börjar det skymma och det kurrar i våra magar. Dags att vända om till vårt nattläger.
Sova på Inlandsisen
Till middag vankas det frystorkat, minsann. Vi samlar snö och is och smälter i en stor gryta ovanpå en gasollåga i vårt lilla mässtält. Vattnet häller vi sedan i påsarna med frystorkat, och kvällens meny, som består av köttgryta med nudlar, smakar faktiskt riktigt gott. Djupt nedsjunkna i små låga tältstolar sitter vi sedan och småpratar en stund innan läggdags. Kim har själv korsat inlandsisen från väst till öst. Målet är den lilla byn Isortoq på sydöstra Grönland med cirka etthundra invånare. Det tar normalt tjugofyra dagar att korsa isen.
Inuiterna i Isortoq ser på långt håll när äventyrarna närmar sig över isen, och brukar komma springande med varmt kaffe och mat, och vill genast höra de senaste nyheterna från omvärlden eftersom de lever mycket isolerat. Varje grupp som korsar inlandsisen måste vara beväpnad och ha speciella isbjörnsstängsel med sig, eftersom isbjörnarna på den östra sidan av landet ibland går flera mil upp på isen för att leta föda. Isbjörnar ger sig medvetet ut på jakt efter människokött, till skillnad från till exempel Afrikas vilda djur, och de har också extremt gott luktsinne.
Att korsa isen kostar mellan femtio- och sextiotusen danska kronor per person, eftersom det krävs en mycket dyr specialförsäkring. Hyr man en guide så blir totalpriset uppåt åttiotusen danska kronor per person, allt inkluderat, även flyget från Danmark. Dessa äventyrare utgår, precis som vi, från Kangerlussuaq och vandrar de första tjugo kilometerna på isen med stegjärn på samma sätt som vi gjort idag. Sedan befinner man sig på 1200 meters höjd där det är snö året runt ovanpå isen och marken blir mindre kuperad, och då kan man övergå till att åka skidor istället.
Att sova på is
Vi drar igen dragkedjan till vårt lilla tvåmannatält och kryper ner i våra dunsovsäckar. Det är ungefär nollgradigt ute nu på natten, men sovsäckarna klarar lätt temperaturer ner mot minus femtio, så efter en kort stund är det skönt och varmt. Dubbla liggunderlag gör att det faktiskt är hyggligt bekvämt också. Med sovsäckens dragkedja uppdragen till hakan ligger vi och lyssnar på nattens stillhet. Det är dödstyst ute på isen. Inga löv som rasslar i vinden, inga insekter som surrar, inga fåglar. Det känns pirrigt spännande att veta att vi faktiskt sover direkt ovanpå is som är många tusen år gammal och ungefär hundra meter djup. Vi somnar fort, skönt trötta efter dagens strapatser.
Ny dag och nya äventyr
Nästa morgon stiger både vi och solen upp klockan halv sex. Det är en vacker, lite rosafärgad gryning, och vi är fulla av förväntan inför dagens femtimmarshajk längre ut på Inlandsisen. Efter en snabb frukost bestående av flingor och mjölk i kåsa och riktigt hett kaffe brer vi ett lass med lunchmackor och packar våra dagryggsäckar. På med stegjärnen, fram med stavarna och iväg! Den här dagen gör vi en hajk österut, i samma riktning som äventyrarna som korsar inlandsisen, men det är verkligen inte helt lätt att hitta passager mellan alla kuperade hinder på isen.
Under fem timmar vandrar vi i ständigt kuperad terräng utan någon plan yta alls. Islandskapet blir bara vackrare ju längre vi kommer. Kim visar oss stora isgrottor där vissa är flera hundra meter djupa. Han har själv klättrat ner i flera av dem, och ibland fått övernatta nere i djupet i en hängmatta fastskruvad i isen innan han klättrat upp igen dagen därpå. Vi tittar storögt på Kim med nyvunnen vördnad och respekt. Motvilligt lämnar vi den mäktiga inlandsisen och beger oss tillbaka till Kangerlussuaq där nya iskalla äventyr väntar.
Med helikopter över Inlandsisen
Vill eller kan man inte göra inlandsisen till fots så finns det ett alldeles utmärkt bekvämt och lyxigt sätt att uppleva den på, nämligen med privat helikopter. Som pricken över i gör vi en tur i en av Air Greenlands stora helikoptrar, med målet att landa på Navigator’s Rock, en bergstopp som sticker upp ute i inlandsisens hav. En liten stund efter start får vi se de första myskoxarna i dalen under oss. Dessa vackra, långhåriga urtidsdjur är verkligen en häftig syn. Det finns tjugotusen myskoxar på Grönland, varav de allra flesta finns i området kring Kangerlussuaq.
Myskoxar vandrar oftast ensamma och inte i grupp. Det är bara när korna har kalvar som det bildas små familjegrupper. De äldre hannarna slåss om ledarskapet och kontrollen över familjegrupperna, och stöter bort de unga hannarna när de börjar bli könsmogna. Utsikten är förstås magnifik, och vi närmar oss inlandsisen via Russelglasiären som, om möjligt, är ännu pampigare från luften än från marken. På håll uppifrån luften ser inlandsisen faktiskt ut som lågt liggande moln. Och plötsligt är vi ute över det märkliga islandskapet. Ganska snart får vi syn på Navigator’s Rock där vi stannar till en stund.
En fin avslutning
Vettskrämda små vita polarharar skuttar iväg när vi landar. Vi tar en promenad och beundrar ismassorna som delar sig och långsamt liksom flyter runt ”ön” på samma sätt som vatten gör runt en sten i en bäck. Återfärden går över ny, vacker terräng med flera myskoxar, färgrika dalar och sjöar och fina glaciärer. Vilken magnifik avslutning på vårt isäventyr! Avskedskvällen till ära äter vi middag på The Rowing Club/ Roklubben vid Fergusonsjön fyra kilometer utanför Kangerlussuaq. Här finns alla klassiska grönländska specialiteter man kan tänka sig.
Vi kalasar hänfört på stora fina räkor, lax, kammusslor, hälleflundra, säl, renkött, myskoxe, valkött och mycket annat gott tillagat på olika kulinariska sätt. Fortfarande vimmelkantiga av alla omtumlande intryck och erfarenheter sätter vi oss morgonen därpå tillrätta i det bekväma, moderna flygplanet från Air Greenland, och låter den vänliga och serviceinriktade personalen skämma bort oss ordentligt med vällagad mat och goda drycker under den fyra timmar långa flygningen till Köpenhamn. De senaste dagarna har verkligen varit ett äventyr inom kategorin ”once in a lifetime”, ett spännande besök i en frusen värld och naturen när den är som allra mest imponerande. Våra högt ställda förväntningar har vida överträffats av verkligheten.
Vi har fått närkontakt av tredje graden med Grönlands vackra vildmark, och framför allt med den mäktiga, vidunderliga Inlandsisen. Mission completed!
För mer information:
https://albatros-arctic-circle.com/
www.airgreenland.com
Foto: Björn Waenerlund
