Värmen är het, kvav och skön. Kvällarna är mörka och den rika stjärnhimlen sträcker sig från horisont till horisont. På lodgens uteplats njuter vi av ett glas gott vin samtidigt som intrycken från dagens utflykt får sjunka in. Strax utanför uteplatsens gräns anas skuggor av vilda djur som spatserar omkring. I mörkret är upplevelsen nästintill densamma, oavsett om vi befinner oss mitt ute i Zimbabwes vilda natur eller i Namibias öken. Det är först när dagen gryr som skillnaden mellan dessa två miljöer blir uppenbar. Zimbabwes smaragdgröna slätter och Namibias vidunderliga vidder med öken och magiska klippformationer är unika och var för sig ojämförbara. Vi är på safari med Wilderness Safaris.
Hwange nationalpark
Vår resa börjar med tjugo mil i bil från Victoria Falls till Main Camp i Hwange . Där mötte Charles, vår guide, upp för vidare färd i hans safarijeep mot vårt läger, Little Makalolo. Hwange är Zimbabwes äldsta nationalpark, med världens näst rikaste djurliv. Här finns 400 fågelarter, lika många lejon och runt 30 000 elefanter. Wilderness Safaris bedriver bland annat skyddsprojekt med hotade djur i just denna park. Vårt första safariäventyr startar med vår resa mot lägret. ”Det kommer att ta cirka tre timmar… sisådär”, upplyser Charles oss. Vi åker en dryg timme utan att se så mycket som en fågel. Den uppkörda vägen är omgärdad av buskar på båda sidorna.
När vi kommer ut på den öppna slätten är det som att komma in i paradiset. Inom loppet av någon timme får vi bland annat se antiloper, zebror, bufflar, fåglar av alla slag, sköldpaddor, ståtliga giraffer, en gepardhona med unge och en kameleont. Euforin är total. Charles bestämmer sig för att spåra upp elefanter åt oss innan vi kör vidare mot lägret. Han tar oss till ett skogsparti där elefanterna vanligtvis håller till. Naturen i skogen ser ut som dagen efter en riktig brakfest. Träd ligger huller om buller på marken, kala, uttorkade grenar är vridna som i ångest. Detta är elefanternas verk och de enda spåren vi ser av dem.
Ett möte med elefanter
Vi åker ut ur skogspartiet. Himlen är mörk och det börjar blåsa upp; regnet hänger tungt över oss och snart faller dropparna i staccato mot taket på bilen. Vi kör en bit till och får syn på den första elefanten. Och snart ser vi ytterligare en, och en till och ännu en. Det är som att regnet fått elefanterna att växa upp som svampar ur jorden – nu ser vi dem överallt. I horder. Några timmar senare har vi tappat räkningen på hur många vi sett, men det är säkert hundratals.
En mindre glad elefant
Men det var den sista elefanten för dagen som satte skräck i oss. Det hade börjat skymma när vi ser en ensam elefant längs vägen i Hwange nationalpark. Vår guide, Charles, som sitter bakom ratten svänger ut i terrängen med bilen för att runda elefanten. Det är inte den första elefant vi ser den här dagen. Men den här är stor och ser majestätisk ut där han står, så vi saktar in för att ta några bilder. Vår guide slår av motorn och vi börjar knäppa med våra kameror.
Elefanten börjar sakta röra sig runt vår bil men fortfarande på behörigt avstånd. Han ställer sig snett bakom bilen och vaggar lite fram och tillbaka, tittar på oss och klipper med öronen, stora som två segel. Plötsligt, utan förvarning, flexar han upp alla sina muskler och gör sig större än vad han redan är för att i nästa ögonblick gå till anfall i en ilsken rusning mot oss. Det skakar i marken när han, stor som ett höghus, dunsar fram i imponerande hastighet.
Paniken kommer på en millisekund och vi har aldrig känt oss mer utsatta och så små på jorden som just nu – medvetna om att vi inte kan känna oss trygga i bilen. Det är ingen sport för en ilsken elefant att välta en jeep – inte ens av en större modell som vi sitter i.
En scen ur Jurassic Parc
Långt borta, som i en feberdröm hör vi hur bilen startar. Det är som att synnerverna har skärpts till max för att kunna hålla koll på faran på bekostnad av vår hörsel. Gasen trycks i botten, ett skarpt ryck och jeepen accelererar upp i fart när marginalen mellan elefanten och bilen bara är dryga metern. Vi ökar snabbt avståndet och kommer i säkerhet och elefanten ger upp jakten. Nu stannar vi inte fler gånger utan kör raka spåret mot vårt läger. Sju timmar tidigare hade vi inte en tanke på att Hwange National Park skulle kunna förvandlas till en scen ur Jurassic Parc. Men det är vad man får räkna med när man möter vilda djur.
Wilderness Safaris camp Little Makalolo
Det är mörkt när vi slutligen når vår fram till Wilderness Safaris Camp – Little Makalolo.
Vår packning transporteras smidigt till vårt tält medan vi slår oss ner och äter middag. Det smakar himmelskt. Campen ligger mitt ute i vildmarken och vi är helt avskurna från omvärlden, så när som på guidernas komradio. Runt oss rör sig både elefanter, kattdjur och andra rovdjur och vi får strikta instruktioner om att vi inte får gå till och från vårt tält när det är mörkt ute, utan beväpnad guide. Vi sitter runt lägerelden när vi får instruktionerna om säkerhetsreglerna.
Klockan närmar sig 23 och det är dags att lägga sig. Någon sovmorgon blir det nämligen inte. Vi har också fått veta att vi väcks klockan fem på morgonen. Tältet vi bor i är stort och har samma bekvämligheter som ett vanligt hotellrum. När lampan är släckt och vi ligger nerbäddade är det bara tygväggar som avgränsar mot de vilda djuren på andra sidan. Vi hör minsta lilla ljud utanför. Bakom tältet hör vi på grenarnas ljud när de knäcks att det är ett större djur som stryker omkring vårt tält. Elefant? Till slut somnar vi.
En jakt att beskåda
Det är i gryning och skymning som djurlivet på slätten är som mest aktivt. Vi ger oss ut i en ny riktning i parken och kommer ut på en slätt. Solen har precis börjat värma upp landskapet som står öppet framför oss. Det är platt och gräset är saftigt grönt. Här och där vakar enstaka akaciaträd över slätten. Med sina paraplyliknande trädkronor tjänar de också som svalkande parasoll för djuren under de hetaste timmarna. Den här morgonens höjdpunkt är en lyckad jakt för två geparder. På avstånd får vi se hur hanarna samarbetar i par för att fälla en större antilop.
Attacken är över på bara några sekunder och bytet blir fällt. Vi kör närmare och adrenalinet pumpar troligtvis lika snabbt i vårt blodomlopp som det måste ha gjort på den fällda antilopen. Med gepardens käftar låsta runt antilopens hals ser vi på nära håll hur det rycker till i benen på antilopen innan livet slutligen rinner ur den. Att få vara med om detta på så nära håll är obeskrivbart mäktigt.
Avkoppling på Wilderness Safaris camp Little Makalolo
Mitt på dagen är det siesta och vi passar på att slappa vid den lilla poolen på lägret. Några babianer kommer så nära de vågar och tittar nyfiket på när vi svalkar oss i poolen. Zebrorna betar lugnt en bit bort och bryr sig inte alls om vad vi gör. Fem schakalungar springer runt och leker medan mamma schakal verkar ha fullt sjå med att hålla ungarna i samlad trupp. Det är i sådana här lägen man önskar att man hade den övernaturliga egenskapen att kunna frysa världen – bara för att hålla kvar bilden längre än ett ögonblick. Men allt har tyvärr ett slut.
Vi kan bocka av buffel, elefant och lejon bland de fem stora när det är dags att lämna Little Makalolo. Safarin har överträffat våra förväntningar både i naturupplevelse och när det gäller vår vistelse i lägret. I all sin enkelhet förtjänar Little Makalolo varenda en av sina fem stjärnor. Vi kommer alltid minnas den vänliga personalen, de sköna kvällarna vid lägerelden och de många skratten. Vi måste dock vidare och nu ska vi till Namibia.
Namibia
Vi står i en korsning och tittar på kartan. Enligt den ska väg C26 ligga rakt framför oss. Men allt vi ser framför oss är en grusväg. Det kan väl ändå inte vara möjligt att det är den vägen vi ska ta? På kartan är den markerad som en större väg. Vi ser till slut inget annat val än att köra rakt på – det blir nog asfalterat längre fram. Vi har fel. Så fort man kommer utanför Namibias huvudstad Windhoek får man vara beredd på att vägnätet till största delen består av grusvägar av varierande kvalitet.
Spreets Hoogte-passet
Det dammar friskt bakom vår Toyota Corolla när vi försiktigt skumpar fram på grusvägen. Vi är på väg mot lodgen Little Kalula som ligger mitt ute i öknen, cirka 40 mil sydöst om huvudstaden. Med tanke på det dåliga vägunderlaget är det nästan ingen som pratar i kilometer eller mil. I stället uttrycker man avstånd i tid. Vi har fått veta att vår resa kommer ta mellan fem och sex timmar. Det vill säga om vi hade tagit väg B1 som är en av de få längre asfalterade vägar som är anlagda utanför Windhoek.
Men vi vill passa på att se oss omkring och har i förväg redan bestämt oss för att köra över Spreets Hoogte-passet. Nu vet vi också varför biluthyraren protesterade när han hörde vår plan. Det hade varit klokare att hyra en större, fyrhjulsdriven bil. Men vi älskar utmaningen och dammar vidare på grusvägen.
Namibia är till ytan två gånger så stort som Tyskland, men har bara två miljoner invånare. Hälften av dem är bosatta i huvudstaden. Det är ingen underdrift att säga att Namibia är glesbefolkat. Under de första fem timmarna på vår skumpiga färd möter vi fler babianer än människor.
Namibia anses vara ett av de säkraste länderna att köra bil i, och med tanke på den naturupplevelse landet bjuder på är rekommendationen att som turist ta sig runt med bil. Den största faran är om bilen går sönder eller får bensinstopp och blir stående i öknen. Det kan dröja innan man får hjälp. Därför har vi också packat ner ordentligt med vattenflaskor och tankat bilen full. I fall att. Det är så glest mellan bensinstationerna att chansen att hitta vatten i öknen är större.
Magiskt vackert
Vi är 1800 meter över havet när vi svänger runt ett krön och kommer ut på andra sidan berget på Spreets Hoogte-passet. Synen vi möts av får oss att tappa andan. Vidder av böljande bergstoppar i en palett av jordiga färger. Nyanserna skiftar som i ett kalejdoskop vart man än vänder blicken.
Vyn sträcker sig långt bortom horisonten – det här är landet som Gud glömde. Så orört och så magnifikt i all sin prakt. Vi fortsätter sakta nerför den brant sluttande bergsvägen. Gång på gång måste vi stanna och gå ur bilen för att återigen skåda denna konstutställning under bar himmel. Motvilligt kör vi vidare och ut från passet.
En bit utanför anar vi Solitaire vid horisonten. Att kalla det för en stad med sina 92 invånare är alldeles för generöst – här finns ett bageri, ett café och en av de sällsynta bensinstationerna. Bensinstationen och fikets berömda äppelpaj är den största attraktionen för turisterna. Naturligtvis stannar vi för att smaka på den mycket goda pajen och passar på att se oss omkring i staden, eller snarare byn, som är konstfullt omgiven av rostande bilvrak inbäddade i dammet från ökensanden.
Väg, sand, berg och himmel är allt vi ser
Den sista biten känns som en evighet, men så plötsligt dyker vad som ser ut som en hägring upp mitt ute i öknen. Det glittrar till från solpaneler, och ockrafärgade byggnader anas i fjärran. Little Kulala är äntligen inom räckhåll efter mer än åtta timmars bilande.
Wilderness Safaris camp Little Kulala
Vi får ett välkomnande mottagande och erbjuds fuktiga handdukar för att torka av resdammet från ansiktet och händerna. Inne i huvudbyggnaden är taket högt, väggarna vita och så även trägolvet. Stora fönster från golv till tak ut mot altanen ger ett maximalt ljusinsläpp. Vi sätter oss ner i en av de vita sofforna som omfamnar oss med sina stora fluffiga kuddar. Vitt är kung på detta stället, även i inredningen; det ger ett varmt och samtidigt fräscht intryck.
Ute i öknen finns det få arter vilda djur – antiloper, strutsar, schakaler, kaniner, bergszebra och kanske hyena är vad vi kan förvänta oss att se. Det vi däremot ska tänka på är att inte gå med skor som har öppen tå. Därför uppmanas vi att ha slutna skor när vi går i sanden eftersom ormar, giftiga spindlar och skorpioner kan ligga nergrävda i sanden.
Vi visas till vår bungalow med privat altan. Altanen rymmer en liten pool, två solsängar och en loungedel under tak som skyddar mot den starka solen. Det är närmare 45 grader varmt och det känns skönt att komma in i rummet som är svalt och luftigt. En avsvalkande dusch utomhus ger lyckokänsla. Vi kopplar av på altanen en stund och lyssnar på vindens visslande i öknen. Det har börjat blåsa upp och vinden lyfter de fina, översta sandkornen till en ångande dans någon centimeter ovanför markytan.
Vår första kväll på Little Kulala bjuder på en spektakulär solnedgång under middagen på den gemensamma altanen. Den namibiska himlen är upplyst till ett flammande scharlakansrött skådespel. Solen glider slutligen ner bakom horisonten och den svarta himlen täcks av miljontals lysande stjärnor.
Öknen omkring Little Kulala, Wilderness Safaris
Vi väcks klockan fem på morgonen. Orsaken är inte djurlivet – utan värmen. Mitt på dagen är det så hett att det blir olidligt och direkt farligt att vara ute i solen. Vi åker till Sossusvlei, en timme från ingången till Namib-Naukluft National Park. På håll ser de mäktiga sanddynerna ut som sammetslena bergskedjor. Men när vi kommer närmare omgärdas vi av ockrafärgad sand i otaliga nyanser som reser sig i höga slingrande kurvor med skarpt mejslade åsar. Namiböknen är den äldsta i världen och Big Daddy är den högsta sanddynen i området med sina 388 meter.
Den erövrar vi genom att klättra uppför i den tunga sanden. Gymnastikskorna absorberar sand vid varje steg man tar och den stigande värmen gör det inte lättare. Men en och en halv timme senare når vi toppen. Vid foten av Big Daddy ligger den beryktade Deadvlei; ett uttorkat kärr med stenhård, vit, torkad lerbotten som kontrasteras mot mörka, nästan förkolnade, och förtorkade spretiga trädstammar. Effekten är slående. Det är som att stiga rakt in i en tavla av Salvador Dalí.
Naturen i fokus
I den här delen av Namibia är det naturen som står i fokus. Vi åker vidare för att besöka Seriem Canyon. Den uttorkade källan ser ut att törsta efter vatten och vi kikar försiktigt ner över kanten vid den gapande klyftan och försöker hitta en säker väg ner. Källan har haft stor betydelse för bosättarna i öknen. Nu finns det bara en liten pöl vatten kvar, längst in i källan.
Under de dagar vi vistas på Little Kulala hinner vi bland annat med ett besök på en vingård mitt ute i öknen. Gården ligger vid en naturlig vattenkälla eller oas, vilket är en förutsättning för att kunna odla och inte minst vattna vindruvor i det annars så torra landskapet. All produktion sker dessutom för hand och idag är Neuras, som vingården heter, den andra största vinproducenten i Namibia med femtusen flaskor om året.
Sova under bar himmel
Vi avslutar vår fantastiska resa med att sova på takterrassen till vår bungalow. Varje kväll bäddas sängen upp på taket av personalen på hotellet och förses med ett myggnät för bästa sömn. Vårt fantastiskt designinredda rum har förvisso en makalös panoramavy över öknens slätt, men nu vill vi uppleva stjärnhimlen. Stjärnorna är så många och ger en illusion om att man kan sträcka ut handen och ta på dem.
Namibia kryper bokstavligen in under skinnet på en. Oavsett hur mycket vi har skakat skorna, våra väskor och kläderna hittar vi spår av den namibiska ökensanden veckor efter vi landat på svensk mark igen. Det är som att vi tagit en sandstorm av minnen med oss hem.
Här hittar du mer information Wilderness Safaris.
Du kanske också är intresserad av safari i Botswana, även denna med Wilderness Safaris?
Foto: Press samt Lennart Örnborg
