– Hej och hå å’ en flaska med rom! Följ med till Guatemala och lär dig lite mer om rom! Drycken alltså Zacapa alltså.
Jag får frågan om jag vill flyga till Guatemala för att se hur man tillverkar rom. Vad sa du, svarar jag, tar det 22 timmar att flyga dit och jag kommer att vara borta i fem dagar? Jag kommer alltså att vara hemifrån i 110 timmar av vilka jag ska spendera 44 ombord på ett flygplan? Ja, det är väl klart jag ska dit! Let’s go to Guatemala!
Till Guatemala och Zacapa
Stockholm-London-Miami-Guatemala City. Så ser resrutten ut och det är bara att sätta hjärnan i flight mode. Att ens tänka på hur länge jag kommer att vara instängd i en kabin är nästan outhärdligt. Inte för att jag är flygrädd, det är bara det att jag efter alla år på resande fot har utvecklat en lätt allergi för att flyga. Jag biter mig samtidigt i tungan, väl medveten om att detta faller in under kategorin lyxproblem. Och det kommer att vara värt det!
Mindre än ett dygn efter starten från Stockholm, landar planet smidigt på en landningsbana i Guatemala City. Efter ungefär en halvtimme i bil når vi Antigua, där vår spännande romresa ska börja.
Resan kommer inkludera bussresor, flyg över vulkaner och till och med en möjlig helikopterkrasch – om du föredrar dramatik.
Vi är i Guatemala för att utforska romen, drycken ofta associerad med sjörövare och pirater, som nu hittar sin plats i de finaste sammanhangen, långt ifrån calypsotrummornas rytm. Trots att Kuba och Karibien ofta förknippas med rom, är Guatemala på väg att etablera sig som en ledande producent av premiumrom. De satsar på hög kvalitet, med Zacapa i spetsen, och övervakar noggrant hela produktionsprocessen, från odling av sockerrör på egna marker till buteljeringen på 2 300 meters höjd.
Vi börjar på slutet, uppe i skyn
Helikoptern hämtar oss i Antigua och tar oss över fjäll, sjöar, dalgångar och vulkaner. Landskapet är mäktigt och imponerande.
Det är lite ovanligt att lagringsplatsen är högt uppe i bergen, men det beror på att högre höjder ger Zacapa sin unika mognad. Luften är tunnare här, vilket är idealiskt för romens utveckling.
Jag blir orolig när jag ser ”FUEL LOW” på helikopterns instrumentbräda, men piloten försäkrar mig att allt är under kontroll. Han säger att det är normalt när man flyger så högt och över vulkaner, så jag måste lita på honom.
Rigorös säkerhet på Zacapas lagringsområde
Säkerheten vid Zacapas lagringsområde, även kallad ”House above the Clouds”, är rigorös och det är inte så svårt att föreställa sig varför. Bakom dessa murar finns miljontals liter rom lagrade i enorma lokaler som var och en innehåller tusentals fat med rom. Intill lagren blir ekfaten preparerade av skickliga hantverkare som tvättar, lagar och bränner ur faten för att de ska vara i perfekt kondition att kunna skydda den ädla drycken i många, många år framöver. Att blanda en perfekt rom är ingen enkel sak berättar Zacapas master blender Lorena Vásquez Ampié.
Zacapa har en kvinnlig ”master blender,” och det märks tydligt att hon har högt anseende. Lorena har jobbat länge hos Zacapa och är rankad som en av världens främsta inom sitt område.
Hon säger först att hon har världens bästa jobb, men ändrar sig snabbt och kallar det en livsstil. Att upprätthålla företagets höga kvalitetskrav är en utmaning.
De mest kända produkterna är Zacapa 23 och Zacapa XO. Romen lagras i olika konfigurationer i upp till 25 år och blandas sedan för att skapa unika smaker.
För att uppnå detta används olika typer av fat, inklusive begagnade sherryfat, fat som tidigare innehöll fransk cognac och amerikansk whiskey.
Allt i perfektion på Zacapa
Jag vet inte om mannen jag beskådar har ett av världens bästa eller världens sämsta jobb: å ena sidan har han ju som uppdrag att smaka på vartenda ett av faten som är på väg till slutproduktion och därmed benäget tillstånd att ta sig en god rom under arbetstid. Å andra sidan kan jag inte låta bli att förundras över att han överhuvudtaget står på benen. Fast, skämt å sido – om än hans jobb går ut på att provsmaka rom från flera hundra fat om dagen så är han givetvis så professionell att han spottar ut. Jag vågar knappt tänka på alternativet, men roar mig ändå med tanke på att fråga om han vill gå med på after work.
I slutet av rundturen uppe i ”House above the Clouds”, får jag möjlighet att blanda min alldeles egna rom och kan intyga att det tar sin tid att välja mellan romsorter från tio olika fat. Självklart vill jag försöka ”kopiera” min personliga favorit, Zacapa XO, men får efter flera försök ge upp. Hur jag än doftar och smakar, blandar och gör om (bara för att göra fel igen), så går det inte. Loreana bara skrattar när jag ber om en aldrig så liten hint om vilka ingredienser jag ska välja.
Vad förväntade jag mig? Receptet? Nej, bara några få har det och det kommer sannolikt förbli så.
Även om min version av Zacapa inte är en exakt kopia av originalet, så smakar den inte så illa när jag provade den hemma. Den är rund och god och mina vänner tyckte om den. Så jag har nog snälla vänner.
2 000 meter längre ner i dalen
Plötsligt står helikopterpiloten i dörren med en bekymrad min.– Skulle vi möjligen kunna öka tempot lite, frågar han försynt. Det råkar nämligen vara så att vädret håller på att slå om och eftersom vi ska flyga mellan några berg samt göra en nedstigning på några tusen meter så vill han ogärna att turen ska bli en skräckupplevelse. Nu är det bara att dra av sig skyddsutrustning bestående av hjälm, brillor och skor försedda med stålhättor framtill (ett ekfat med rom väger en del) och bege sig tillbaka till helikopterplattan.
Det blir ännu lite mer motiverande att skynda sig eftersom Loreana just berättat att hon dagen innan tagit helikoptern från Antigua upp till bergen. Det hade varit en av hennes värsta resor någonsin utifrån de kraftiga väderomslag som kan ske i Guatemala under årstiden. Turen ner till Zacapas produktionsområde tar tjugo minuter och även om vi inte märker något oväder alls. Vi tacksamma för vår helikopterpilots säkerhetstänk.
Från sockerrör till ädel dryck
Till skillnad från många andra sorter tillverkar man Zacapas rom uteslutande av färsk saft från nyskördade sockerrörsplantor. Saften kallar mann även ”virgin sugar cane honey” och innehåller naturligt 14 procent socker. Vid provsmakning kan vi konstatera att det inte alls vore så dumt att använda den färska saften som drinkbas. Men det får bli en fråga för produktutvecklingsavdelningen. För att sätta igång fermenteringsprocessen tillsätter man sedan en jäst utvunnen från ananas och härifrån tar råvarorna själva kommandot.
Till skillnad från andra ja, för det är inte ovanligt att rom tillverkas av melass som är en restprodukt från sockerröret, men som av Guatemalas regering en gång förbjöds att användas till något annat än boskapsföda. Någon närmare förklaring till att melass är förbjudet i Zacapas produktion tycks därför onödig. För den som undrar: Ja, Zacapa odlar sina egna sockerrör på den enorma plantagen som sysselsätter hundratals människor.
3 000 år gammal tradition
När du vid tillfälle sitter där med din Zacapa, hemma eller på någon av världens barer, så kanske du lägger märke till att varje enskild flaska har en virkad gördel. Om man inte vet annat är det lätt att se på detta som en varumärkesdetalj som syftar till att väcka köplusten. Förvisso pryder dessa gördlar, petate kallade, flaskorna på ett snyggt sätt. Tro mig dock när jag säger att det även ligger en högre tanke bakom denna lilla detalj.
Petate är nämligen en 3 000 år gammal tradition som härstammar från maya-kungligheterna. I sin enkelhet är det torkade och virkade palmblad. Det kräver minst sagt skickliga händer och stor kunskap för att kunna virka dessa gördlar som vid närmare inspektion vare sig har en början eller ett slut. Bland Guatemalas urbefolkning finns som bekant mayaindianerna, ett folk som i huvudsak lever på det som naturen ger. Av tradition har det alltid varit männen som stått för försörjningen av dessa familjer medan kvinnorna haft som huvudansvar att ta hand om hem och barn. Zacapa är noga med att inte inkräkta på mayafolkets territorium och sedan många år tillbaka samarbetar de med flera kvinnokollektiv som tillverkar och levererar gördlarna.
Socialt ansvar
Jag träffar tre kvinnor som tillverkar gördlar för Zacapa. Efter mitt eget misslyckade försök att göra en gördel frågar jag dem vad detta samarbete betyder för dem.
De berättar med glittrande ögon att det har skapat en liten revolution. Tidigare var de beroende av männen för försörjningen, men nu kan de bidra till familjens inkomster.
Det ger dem högre status och möjliggör att barnen kan gå i skolan istället för att börja arbeta tidigt. En av kvinnorna säger att det bästa med jobbet är att de vill ha något att göra när de sitter vid elden på kvällarna och nu får de betalt för det.
En skicklig petatevirkerska kan göra upp till 15-20 gördlar på en kväll, och Zacapa beställer alltid precis rätt mängd för den kommande produktionen.
Dramatik på hög höjd
Det är dags att bege sig tillbaka till Antigua och under färden dit vilar ögonen återigen på det skiftande landskapet bestående av höga berg, djupa dalar, sovande vulkaner samt stora som små kaffeplantager som dyker upp på platser som, åtminstone från luften, ser ut att vara avskurna från omvärlden. Någonstans där under träd och buskar måste det väl dölja sig en väg, men man kan inte annat än förundras över människans vilja att leva, och överleva, på de mest oframkomliga av platser. När vi närmar oss Antigua ser jag hur piloten plötsligt rycker till och börjar påkalla uppmärksamhet i mikrofonen. Vår guide plockar i sin tur upp sin mobiltelefon och börjar desperat ringa och skicka textmeddelanden.
Vår helikopter är den första av fyra som just ska landa, det visar sig dock vara svårt eftersom någon har parkerat en stor släpvagn på helikopterplattan. Det vore intressant att veta vad som rörde sig i just den trafikantens hjärna. Det hela löser sig dock till det bästa. Efter att vi fått cirkla i några minuter dyker en fyrhjuling utskickad från ett närliggande hotell upp och kommer till undsättning.
En utmärkt smaksättare
Efter att ha besökt ett kafferosteri och sett hur även denna ädla dryck framställs från böna till färdig produkt är det tid för några timmar vid hotellpoolen innan det är dags för galamiddag på Hotel Casa Santa Domingo där stjärnkocken Mario Campollo, flerfaldigt belönad och utsedd till årets kock, serverar en utsökt måltid. Under middagen får vi lära oss att en god rom avnjuts bäst som den är, då rumstempererad, alternativt ”on the rocks”.
Som jag nämnde inledningsvis ökar Guatemalas produktion av rom kraftigt och tur är väl det. Rom har blivit något av en innedryck som allt oftare används som bas i olika drinkar. Det är en utmärkt smaksättare i såväl såser som soppor. Just det är kanske inte något mästarblandaren Lorena Vásquez Ampié vill höra. Vad hon med all säkerhet vill höra är ett stort tack för all kunskap hon bjöd på under vistelsen i Guatemala. Det är befriande att se någon brinna så mycket för sitt största intresse. Ett intresse som hon delar med oss här på First Class Magazine, nämligen livets goda.
Här hittar du mer information om Zacapa.
Här har vi samlat fler artiklar om dryck.