Att resa med den mytomspunna och exotiska Belmond Eastern and Oriental Express (E&O), Orientexpressen, från det kaotiska Bangkok i Thailand, genom Malaysias risfält och till det moderna och välordnade Singapore känns som att färdas tillbaka till den romantiska era som inspirerade författare och poeter, som exempelvis Ernest Hemingway.
Alla dessa scenerier med lummiga asiatiska landskap, äventyr och exotism har genomsyrat mitt sinne sedan jag först hörde talas om denna tågresa. Den för tankarna till ridderlighet, en sofistikerad atmosfär och smokingmiddagar.
Jag bestämmer mig för att påbörja denna unika spårbundna resa med stil. Omkring en månad innan resans början får jag hem en liten vit låda med det gyllene E&O-sigillet ingraverat. Inuti finns mitt boardingkort, två generöst tilltagna bagagelappar och en underbar broschyr med all information jag kan behöva angående dokument, bagage, tullprocesser, immigrationsmyndigheter och med svar på många av de frågor som börjat dyka upp i mitt huvud. Alltså redo, dags att flyga!
Dags att kliva ombord på Belmond Eastern & Oriental Express
Jag inser att det är dags att kliva ombord på sydöstra Asiens mest luxuösa tåg, nämligen Belmond Eastern and Oriental Express. Taxin släpper av mig på Hua Lamphong-stationen, tio minuters väg från hotellet jag övernattade på. Detta är en ynnest i Bangkoks rusningstrafik. Incheckningen sköter personalen i en exklusiv, luftkonditionerad väntsal. Där sitter också mina framtida reskamrater avnjuter te och makroner medan atmosfären fylls av förväntan.
En av de många personalföreträdarna, alla klädda i eleganta gröna eller vinröda broderade silkeuniformer i klassisk thailändsk stil, ledsagar oss till spår ett. Där står sexton av de totalt tjugotvå vagnarna i stål och grönt eller krämgult, ursprungligen byggda 1971, och väntar. Det är ett tecken på att det ännu är lågsäsong. Tåget och vagnarna byggde det japanska Nippon Sharyo & Hitchi Company för trafik i Nya Zeeland. De genomgick sedan en noggrann renovering i Singapore 1993 för att sedan komma i bruk på Belmond Eastern and Oriental Express första resa.
När jag hittat vagn C välkomnar en leende thailändsk tågkonduktör mig ombord. Panupong, som han heter, har arbetat här sedan verksamheten tog sin början för tjugofem år sedan. “Jag och sjuttio procent av det nuvarande teamet är en enda familj”, säger Panu, som jag kärleksfullt väljer att kalla honom. Efter hand inser jag att hela personalen är endera thailändsk eller malaysisk. Ett undantag finns och det är den italienske tågchefen och den franske köksmästaren.
Min kupe ombord på Belmond Belmond Eastern and Oriental Express
Panu tar mig till min kupé på Belmond Eastern and Oriental Express, och frågar mig om temperaturen därinne är lagom och lämnar mig sedan för en minut för att hämta lite kylt citrongräste. När han ger sig av inspekterar jag den mysiga kupé som jag kommer att kalla mitt hem de närmaste tre nätterna. Jag befinner mig i ett mini-vardagsrum med en röd soffa, ett litet lampförsett bord invid fönstret, något som blir användbart när mörkret faller, ett par hyllplan inkrupna i ett hörn med vatten, en fruktkorg och en liten vas med gula, thailändska orkidéer. Bakom kupédörren finns en garderob med en morgonrock med E&O-logotypen broderad i guld. Bredvid hänger jag mina aftonklänningar och utflyktskläder. Jag är nöjd med att ha följt rekommendationen att bara ta med det nödvändigaste. Resten av mitt bagage polleterats fram till min destination i Singapore.
Tågvisslan bjuder Bangkok farväl medan vi sätter oss i rörelse. Jag smuttar på mitt kalla te vid kupéfönstret medan jag betraktar den rosatonade solnedgången vid horisonten. Jag ler förnöjt. Låt äventyret ta sin början.
Dags att göra sig redo för filmen, det vill säga min egen blygsamma version av den kritikerrosade Shanghai Express från 1932 med Marlene Dietrich, en favorit för Orientexpressens grundare, James Sherwood. Filmen inspirerade honom till den vagnutsmyckning vi kan ta del av idag. Utan dröjsmål tar jag en dusch i mitt privata badrum, välförsett med lyxiga organiska produkter från Pañpuri. Ett thailändskt företag som är pionjärer inom hudvård i landet. Jag drar på min klänning och högklackade skor, använder min bästa parfym och mina finaste smycken. Jag har siktet inställt på restaurangvagnen. På vägen dit blir vi imponerade av vagnarnas ädelträinläggningar av körsbär, teak och jakaranda, hantverk utfört av skickliga yrkesmän.
Gastronomin ombord Belmond Eastern and Oriental Express är magisk
Hovmästaren leder mig till mitt bord genom en atmosfär av dämpat ljus, silverbesticksskrammel och klingande vinglas. Utanför vagnen är det sotsvart, vilket verkar vara uträknat för att rikta all vår uppmärksamhet mot den omsorgsfullt utformade menyn. Gastronomin ombord är en av resans höjdpunkter. Allt vilar i händerna på den franske köksmästaren Yannis Martineau som i tio års tid har dirigerat sitt team om fjorton anställda i ett litet kök installerat i en av vagnarna. Kockarna serverar sofistikerade anrättningar vid varje måltid med sant artisteri, allt tillagat ombord med färskast möjliga lokala ingredienser för den rådande årstiden.
Vi provsmakar sublima variationer av lokaltypiska rätter, avhängiga av det land vi färdas genom. I kväll inleder vi med Tom Yam Cappucino, en ny version av den klassiska thailändska soppan, uppföljd av kokosnötsglass, en av de vanligaste råvarorna i landet. Gastronomi spelar som bekant en stor roll i ett lands kultur, och resenärerna ser med stor förväntar fram emot måltiderna som serveras ombord på Belmond Eastern and Oriental Express.
Jag är för uppspelt för att kunna sova, så jag beslutar att ta en drink i barvagnen, där den kände E&O-pianisten Peter Consigliere underhåller en lycklig samling lyssnare med gamla klassiker som Frank SInatra, Abba och Roy Orbison.
Den thailändska gästfriheten symboliserad på Belmond Eastern and Oriental Express
När jag återvänder till min kupé tycks en magiker ha varit i farten. Personalen har omvandlat vardagsrummet till ett behagligt sovrum med krispigt vita lakan broderade med E&O-logotypen. En mjuk vit morgonrock har placerats på bädden tillsammans med morgondagens schema som innehåller olika aktiviteter angivna på ett pappersark. Dessutom har de lagt en handknuten blomsterkrans av doftande jasminblommor, en symbol för thailändsk gästfrihet, på sängen.Jag kunde inte ha tänkt mig ett bättre sätt att avsluta dagen på ombord på Belmond Eastern and Oriental Express, och jag somnar till det dunkande ljudet av rälsen.
Ett thailändskt kliv in i krigshistorien
Knack, knack, “God morgon, fröken Adriana, jag kommer med frukost om fem minuter”. Det är Panu som väcker mig så finstämt. Färsk apelsinjuice, knaprigt varmt bröd och grönt te på en bricka låter mig avnjuta frukosten på sängen.
Jag tittar ut och inser att vi redan har nått Kanchanaburi-stationen, 140 kilometer nordväst om Bangkok. Vårt första stopp inkluderar en tur till den omtalade Bron över Floden Kwai. Fransmannen Pierre Boulle skrev boken med samma namn, som sedan gjordes om till en film som vann en Oscar för bästa film 1957. Denna film gjorde den ökända bron till en del av krigshistorien.
I sitt verk hämtade Boulle inspiration från sina egna erfarenheter som krigsfånge, men han lade också till många fiktiva element för att berätta historien om järnvägsbygget, ett företag som tog livet av uppemot hundratusen malaysier, thailändare och burmeser under andra världskriget tillsammans med omkring trettontusen brittiska, amerikanska och holländska krigsfångar. De ligger alla begravda längs den järnväg vi nyss färdats med. Den så kallade Dödens järnväg var ett japanskt projekt avsett att på rekordtid bygga en förbindelse mellan Bangkok och Yangon, dagens Myanmar.
Mindre romantik och desto mera fakta om den japanska ockupationen av Sydostasien under andra världskriget får vi under en lektion ombord på en katamaran, medan vi seglar längs Kwai. Under tiden betraktar vi hur de lokala invånarna lever medan små träbåtar, färgstarka buddhistiska tempel och anspråkslösa hus byggda på styltor ute i floden passerar förbi. Mitt emot museet utgör en lugn, gräsövervuxen kyrkogård det sista vilorummet för de döda mellan arton och sextio års ålder.
En gemytlig stämning ombord Belmond Eastern and Oriental Express
Tillbaka på bussen är resenärsgruppen redan mera avspänd och vänlig som en följd av hur vi har lärt känna varandra bättre. Vi undrar alla vad vi kommer att blir serverade till lunch, efter gårdagskvällens Michelinklassiga upplevelse; överdådiga rätter av färska ingredienser, med varierande textur och färg i en välavvägd presentation. Yannis Martineau, den menyansvarige franske köksmästaren, är ofelbar. Samma vagn, samma bord, och nu avnjuter jag min lunch och menad jag blickar ut över karga thailändska berg. Bakom dem ligger de idylliska stränder vi dagdrömmer om bakom våra datorskärmar på jobbet.
Vi tillbringar eftermiddagen i den bakersta vagnen på Belmond Eastern and Oriental Express, Observationsvagnen, där vi beundrar landskapet genom de stora panoramafönstren. Vi får tid att lära känna varandra medan vi lyssnar på en thailändsk artist som spelar traditionell musik invid baren, öppen dygnet om och med ett utbud av allehanda drinkar och apéritifer.
Jag har nöjet att träffa några av de runt fyrtio passagerarna ombord, huvudsakligen tyskar, fransmän och britter. Ett par kommer från Dubai, ett annat från Australien, båda har vuxna barn. En ung amerikan med flickvän finns också med på tåget. Allesammans är intressanta människor som älskar att resa och har massor av historier att berätta. Min favorit är John, en 82 år gammal amerikansk pensionär som arbetat för det amerikanska flygvapnet och har gjort mer än trehundra resor till platser runt om i världen. Och han är inte färdig än.
Alla små detaljer
Vi drar oss tillbaka till våra kupéer för en stunds vila, medan vi skrattar åt hur vi ska lösa problemet med att ordna utrymme i våra magar för kvällens middag. Maten blir återigen huvudämne för samtalet. Tystnaden i mitt eget lilla vardagsrum bryts när Panu anländer med mitt eftermiddagste, en minivariant av det franska kökets överdådiga “high tea”. Vem vill banta på semestern?
Jag tappar greppet om tiden medan jag skriver i min dagbok, inspirerad av den gyllene solnedgången. Sedan klär jag på mig min eleganta röda klänning för att njuta av köksmästare Martineaus mat. Tigerräkor med grön mangosallad inleder, följt av Kaeng Keaw Wan, en grön fiskcurry beledsagad av thailändska grönsaker och jasminris. För att sockra våra liv blir det sedan bananglass med lychéemousse, smulpaj på persika och hallonsås. Desserten är så vacker att jag får skamkänslor av att sätta skeden i den.
Så mycket sceneri, ett överflöd av information, ett förbluffande utbyte med resekamraterna på så kort tid; allt ekar i mitt minne, skärpt i konturerna av det röda vin som serverades till middagen. Tillbaka i kupén finner jag allt tillrättalagt för en god natts sömn. Panu har lämnat morgondagens schema på sängen, med en påminnelse om att ställa fram våra klockor en timma nästa dag, då vi kommer in i Malaysia. Jag kan inte undgå att häpna över den omsorg kring detaljer som är ständigt närvarande.
Bland malaysiska sultaner
Vi vaknar i Malaysia, en konstitutionell monarki och ett land av sultaner. Alla immigrationsformaliteter har stökats över av personalen vid gränsen, och jag är glad att vi slapp bli störda under natten. Efter frukost på sängen bordar vi en buss för att utforska Kuala Kangsar, Malaysias kungliga huvudstad, känd för sina imponerande palats, museer och storslagna moskéer. Den kungliga Ubudiah-moskén anses vara landets vackraste. Den beställdes 1917 av sultanen Idris Murshidul Adzam Shah för att uppfylla ett löfte han avgett när han kurerades från en allvarlig sjukdom. Namnet på moskén bär vittne om detta och och betyder “underordna dig Guds vilja”.
När vi besöker Sultan Azlan Shah-galleriet inser vi hur älskad av sitt folk den döde sultanen var. Hans forna palats är fyllt av personliga dokument, familjefotografier och utmärkelser som åskådliggör sultanens många bidrag till landet och på samma gång ger en inblick i livet vid det kungliga hovet. Galleriets höjdpunkt är ändå sultanens samling av gamla lyxbilar, inhysta i en egen byggnad.
Som en beundrare av arkitektur var jag förbluffad över att se Bambupalatset, byggt 1926 utan att en enda spik användes och även utan någon modell att bygga efter. Otroligt nog är väggarna hopsydda med diamantformade bambustrimlor och palatset försvarar sin plats bland världens arkitektoniska mästerverk.
En avslappnad eftermiddag ombord på Belmond Eastern & Oriental Express
På väg tillbaka till tåget gissar jag och mina nya vänner vad det blir till lunch, så förälskade är vi i den gourmetupplevelse vi har fått så här långt. Det visar sig bjudas på en malaysisk brunch, en delikat ångad torsk med vårlökssallad serverad med äggtofu och shiitakesvamp, en rätt att dö för. Och låt oss inte glömma den utsökta limemoussetårtan med marshmallows och färsk fruktsallad. Jag vet inte om alla passagerare noterade det, men eftersom vi korsade en tidszon och klockan flyttades fram en timma fick vi lunch “tidigare” och köksmästare Martineau gjorde en lättare variant för att tillgodose våra biologiska klockor.
Eftermiddagen tillbringas med en avslappnad blandning av fotmassage, kontemplation kring landskapet, småprat och vila. Tiden flyger iväg och jag vill njuta till fullo av vår sista kväll ombord. Det är festdags! Observationsvagnen är i full sving med ett par i traditionella kostymer och breda leenden. De tolkar typiska malaysiska danser och inbjuder oss att delta. Alla har trevligt, pratar och skrattar till sen timme, allt mera avslappnade och nära varandra. Skillnaden mot blygseln under vår första dag tillsammans är total.
Festen är över när vi anlöper Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad, där några av passagerarna hoppar av. Vi börjar inse att resan går mot sitt slut. Det berömda Petronas Twin Towers står upplyst vid horisonten som en avskedshälsning. Nästa morgon kommer vi att vara i Singapore.
Singapore väntar
Tidigt på morgonen känner jag hur luften fylls av förväntan. Jag hoppar ur min säng och tar mig till Observationsvagnen vid tågets slut, där några passagerare tittar på vyerna. Vi är på väg att korsa Johorsundet, den naturliga gränsen mellan Malaysia och Singapore. I fjärran ser vi skyskraporna resa sig över horisonten och några minuter senare stannar vi vid Woodlands järnvägsstation.
Panu knackar på min dörr och berättar att det är avstigningsdags. Han bjuder mig farväl med sitt vanliga leende på läpparna, ett tecken på hur nöjd han är över att ha avverkat ännu en storartad resa.
Just när jag tänker att inget kan överraska mig mera och går in på stationen finner jag hela tågteamet uppradat i huvudhallen, vinkande adjö. Alla har samma känsla i ögonen som jag såg hos Panu, nöjdheten över att ha genomfört ännu ett uppdrag med perfektion. Jag undrar om de förstår att de för alltid kommer att finnas inpräntade i mitt minne. Fyra dagar, tre nätter, tre länder, många vänner, obetalbara upplevelser. Belmond Eastern & Oriental Express bjuder verkligen på resornas resa.
Du kanske också är intresserad av Orient Expressen i Europa?
Här hittar du mer information om Belmond Eastern and Oriental Express.
Foto: Adriana Lage Toma samt press
