Söker du den absoluta lyxen under din nästa vistelse i London? Då ska du checka in på det helt nyrenoverade The Savoy London, hotellet med en lika fascinerande historia som lysande framtid. First Class Magazines chefredaktör tog in på hotellet och sparar inte på superlativen, och då ska man ha i åtanke att han spenderat bortemot 3 000 nätter på hotell och har att jämföra med.
Känslan av komfort infinner sig redan på London City Airport där en svart bil med tonade rutor väntar vid ankomst. Chauffören Albert tar diskret hand om min resväska som jag inte ser igen förrän jag kommer upp i min svit. Då har den på något magiskt sätt hunnit före fastän jag inte ens passerar receptionen för incheckning utan förs direkt från bilen till hissen och till sviten där incheckningen sker vid ”det egna” skrivbordet.
Albert är på ett strålande humör, han småpratar på engelsmännens artiga sätt och frågar mig vad jag har för ärenden i staden. Det är dock inte för att vara nyfiken han undrar, utan för att ta reda på om det är något han kan hjälpa till med. Kanske behöver jag köras någonstans senare i kväll eller under morgondagen? Han ser något förvånad ut när jag meddelar att planen är att inte lämna The Savoy en enda gång på två dygn – löftet är ju att det inte ska behövas.
Turen in till Covent Garden, där The Savoy tronar på strandbanken mellan Themsen och the Strand, tar cirka en halvtimme. Den uppdaterade, likafullt högst igenkänningsbara Savoy-skylten lyser välkomnande i sin sirligt gröna färg.
Det är inte bara skylten som fått ett ansiktslyft; år 2007 slog hotellet igen dörrarna för renovering och öppnades inte förrän tre år och 2,5 miljarder kronor senare. Tidsplanen var då spräckt med ett år och kostnaden för renoveringen blev 1,3 miljarder kronor mer än budgeterat. Jag återkommer till resultatet, men innan dess går det inte att utelämna den fascinerande historien om The Savoys tillkomst.
Från grevpalats till Londons första lyxhotell
600 år efter att Peter, Greven av Savoy, fått mark av kung Henry III byggdes The Savoy Theatre på ungefär samma plats som grevens palats hade stått. Teatern blev snabbt mycket populär bland Londonborna som vallfärdade till den för att se vad som i folkmun kallades ”the Savoy Operas”.
Mannen bakom teatern var impressarion Richard D’Oyly Carte som lät uppföra sina goda vänner Gilbert och Sullivans verk. Gilbert och Sullivan var inte verksamma bara i England utan rönte stora framgångar även i USA och tillsammans med D’Oyly Carte spenderade de många nätter på amerikanska lyxhotell.
Vid den här tiden, sent 1800-tal, var skillnaderna mellan Europa och USA enorma. Medan den amerikanska överklassen redan vant sig vid vad vi idag kallar lyx i form av flotta hotell och fina restauranger, levde den brittiska aristokratin i jämförelse ett rätt enkelt och tillbakadraget liv. Middagsbjudningar hölls i de privata hemmen. Att i sociala sammanhang umgås på en officiell inrättning, som ett hotell till exempel, var helt otänkbar av två skäl — överklassen skulle aldrig beblanda sig med vanligt folk och de hotell som fanns vid den här tiden var av en standard som vi idag skulle kalla härbärgen.
Richard D’Oyly Carte såg en affärsmöjlighet. Amerikanerna hade börjat snegla mot Europa och han insåg att om de bättre bemedlade resenärerna från andra sidan Atlanten skulle vara beredda att besöka den brittiska huvudstaden så behövdes ett hotell i den klass som de förväntade sig. Sagt och gjort.
Eftersom föreställningarna på The Savoy Theatre var så framgångsrika hade D’Oyly Carte gott om kapital för att finansiera hotellet som tog fem år att bygga. Det blev en omedelbar succé. Britterna hade aldrig sett något liknande. Inte bara stod där plötsligt en magnifik byggnad, det var också det första hotellet som hade elektricitet, hissar och ”talrör” (telefonens föregångare) i vilka man som gäst kunde kommunicera både mellan rummen och med hotellets personal.
Pricken över i var dock att The Savoy några år senare kunde erbjuda ett privat badrum till nästa alla rum — något liknande hade aldrig tidigare skådats. Amerikanerna älskade hotellet och britternas nyfikenhet växte. Kunde man verkligen underhålla sina gäster utanför det privata hemmet? Svaret gav sig självt eftersom The Savoy erbjöd, och fortfarande erbjuder, privata salonger där man i avskildhet kunde socialisera.
Det tog inte många år förrän kringliggande byggnader upphandlades och hotellet fick ytterligare rum. Den nya delen byggdes i art déco-stil i kontrast till den ursprungliga delen som än i dag är strikt edvardiansk. I samband med utbyggnaden 1904 invigdes The American Bar och Savoy Grill, två Londonetablissemang som fortfarande står ut i Londons täta utbud av barer och restauranger.
En parad av celebriteter
Tidens stjärnor, såväl brittiska som internationella, adopterade hotellet som sitt eget. Sarah Bernhardt, Dame Nellie Melba, Claude Monet och Oscar Wilde, alla ville de synas i rätt sammanhang. Monet har målat flera av sina tavlor med Londonmotiv från The Savoy, han tog helt enkelt sitt staffli och gick ut på balkongen.
Mellan strykningarna kunde han träffa prinsen av Wales med sitt entourage i korridorerna. Det var här Marilyn Monroe och Laurence Olivier höll den stora presskonferensen inför premiären av succéfilmen ”Prinsen och balettflickan” och hit Charlie Chaplin tog till flykten när han inte kunde åka tillbaka till USA under tiden han var anklagad för förräderi.
Claude Monets tavlor finns kvar, dock ej balkongen han stod på när han målade. I samband med den tidigare nämnda renoveringen beslöt man att ta bort dessa till förmån för större badrum.
En rolig anekdot gällande Charlie Chaplin: Ryktet om att han bodde på The Savoy spred sig snabbt varenda gång han checkade in. Som den enorma superstjärna han var, som dåtidens Brad Pitt eller tonåringarnas Justin Bieber, hade han naturligtvis en stor skara hängivna fans som flockades framför hotellet och skanderade hans namn i hopp om att han skulle visa sig. Vad de däremot inte tänkte på var att Chaplin i verkligheten vare sig hade mustasch eller gick runt i mörk kostym med tillhörande hatt och käpp. Chaplin brukade därför roa sig med att ställa sig mitt i folkmängden och själv ropa ut sitt namn. Det var sällan han blev igenkänd.
Under efterkrigstiden fortsatte hotellet att glänsa som Londons mest självklara vattenhål för de rika och berömda. Elisabeth Taylor, Sofia Loren, Louis Armstrong, Marlon Brando och The Beatles — alla såg de till att spä på The Savoys anrika rykte. Men denna popularitet var också orsak till slitage.
Renovering av The Savoy
Det är faktiskt 11 år sedan jag besökte The Savoy senast. Den gången var det för att vara med när den brittiska författaren och komikern Stephen Fry tilldelades priset som ”The Pipe Smoker of the Year” under en magnifik lunchceremoni. Jag minns att jag noterade tidens tänder. Hotellet var rätt slitet, fortfarande mycket vackert, men även en skönhet åldras och det var rätt påtagligt att något behövde göras.
Fyra år senare togs beslutet att stänga igen dörrarna. Nästan all personal fick söka sig nya arbeten och det mesta av hotellets interiör såldes på auktion. När rummen var tömda och fönstren reglade påbörjades en renovering av sällan skådat slag. Arbetet tog tre år och budgeten överskreds flera gånger om, men resultatet var väl värt att vänta på.
År 2010 slogs dörrarna återigen upp och den åldrande skönheten, Londons första och äldsta lyxhotell, klev omedelbart upp på tronen och återtog sin plats. I år är det 125 år sedan The Savoy öppnade, och hon är fräschare och bättre än någonsin förut.
Ett varmt välkomnande på Savoy
Albert stannar bilen framför entrén och det tar en sekund innan dörren öppnas av en stilig portier i frackliknande uniform med obligatoriska vita handskar och hög hatt. Han frågar om jag har kommit för att bo hos dem, och det har jag ju. En svängdörr senare tas jag emot av min personlige butler som också han önskar välkommen i den magnifika lobbyn.
Även den har renoverats, men i stora stycken bevarats som den byggdes med klassiskt svart-vitt marmorgolv, vackra träpaneler och magnifika takdekorationer. Som gäst på hotellet har den som bor i någon av sviterna tillgång till en egen butler dygnet runt.
Sean Davoren är hotellets chefsbutler och hans instruktioner till sin stab är att ”The Savoys personal uppfyller samtliga önskemål som befinner sig på rätt sida om lagen.”
Översätt detta till praxis så betyder det att gästens önskan är personalens lag. Vill du att någon packar eller packar upp din resväska? Tappar upp ett bad? Hämtar dina skjortor på kemtvätten? Kammar ditt hår? Hjälper dig att klä på dig galaklädseln eller behöver du att någon hämtar något i en butik på andra sidan stan? Det är bara att ringa din butler. När som helst, dygnet runt. At your service, Sir!
Den svit som erbjuds First Class Magazine består av ett vardagsrum med soffgrupp, bar, skrivbord och bokhyllor fyllda med böcker. I lådorna vid skrivbordet ligger allt du kan tänkas behöva, sådant som det är lätt att glömma där hemma. Laddare till mobiltelefoner, reseadaptrar och kablar för att till exemplet koppla upp din dator mot någon av svitens tv-apparater. Det finns DVD- och CDspelare samt dockningsstation för att koppla upp en iPhone mot musikanläggningen.
Intill ligger det enorma sovrummet med sin inbjudande säng, ytterligare ett skrivbord samt stoppade sittmöbler. I gången som leder in till det väl tilltagna och sprillans nya badrummet finns inbyggda garderober.
Badrummet är faktiskt tre rum, det första med dubbla handfat, en heltäckande väggspegel samt badkar med klassiska lejonfötter. Bakom den ena frostade glasdörren finns duschrummet med The Savoys numera klassiska enorma takmonterade duschmunstycken samt ett litet mindre rum som kan vara bra att ha för annat.
Det finns ytterligare ett ”bra att ha”-rum i anslutning till svitens hall — perfekt om man har gäster på rummet. Sviten i all ära, den ger känslan av ”jag vill aldrig lämna” och utsikten lämnar dock heller inget att önska — Themsen ligger rakt nedanför och på andra sidan snurrar The London Eye, pariserhjulet med sina äggformade glasgondoler. Bakom den ser jag både parlamentet och Big Ben. Jag längtar redan efter att inta frukosten i sviten påföljande morgon för att njuta av utsikten, vare sig den tjocka Londondimman hänger kvar eller inte.
The Beaufort Bar
Före middagen är en drink i nya The Beaufort Bar, belägen i anslutning till vinterträdgården, ett måste. Här går inredningen i dramatiskt svart och guld. Själva baren är belägen där hotellets tidigare cabaretscen fanns, upphöjd som ett skådespel att vila ögonen på för gästerna.
På kvällarna underhålls gästerna av såväl drinkmästarna som färdigställer drinkarna från en serveringsvagn vid bordet som levande musik och sång från barpianister. En gång i månaden återuppstår den gamla traditionen med cabaret och dekadenta burlesque-föreställningar. Värdinna för burlesque-kvällarna är Miss Polly Rae, en av de bäst renommerade inom sin genre i Storbritannien idag.
I The Beaufort Bar är det värt att prova några av hotellets fyra signaturdrinkar, skapade och uppkallade efter kända gäster som alla bott på hotellet. Drinken ”Coco” är uppkallad efter modedrottningen Coco Chanel och har sin bas i Grey Goose och Moët et Chandon 2004. Vidare finns ”Ol’ Blue Eyes”, en hyllning till Frank Sinatra och hans förkärlek för whiskey.
Charlie Chaplins drink heter ”The Gold Rush” och innehåller bland annat bourbon och färsk citronjuice medan drinken ”The Never Ending Story” tillägnas Hemingway och som föga förvånande innehåller rom.
Kaspar’s Seafood Bar & Grill
Hungrig? Ja, inte behöver du gå särskilt långt, och att slippa lämna hotellet känns skönt när dimman hänger så lågt att man knappt ser ner till sina skor. I Kaspar’s Seafood Bar & Grill finns en enastående meny som tillfredsställer de mest skilda smaklökar. Underbara fiskoch skaldjursrätter i aptitretande kontrast till grillmenyn bestående av bland annat Hereford-filé, mixed grill-tallrik och Salt Marsh-kotletter av lamm.
En av specialiteterna på menyn är rökt fisk, rekommenderas att ta en plocktallrik att dela på om ni är ett sällskap. Detsamma gäller de skotska ostronen Native Loch Ryan – så pinfärska och iskylda att man nästan knäpper händerna. Den som söker ett lättare alternativ provar med fördel Kaspar’s Lobster Club Sandwich eller Kaspar’s Pumkin Risotto, den sistnämnda så len och mjäll att man faktiskt hade varit i extas även om den bara hade levererat till hälften.
Kaspar – ett resultat av ett oturstal
Historien bakom valet av den nya restaurangen Kaspars namn är underhållande på sitt eget vis. Enligt berättelsen hade en sydafrikansk diamantmagnat vid namn Woolf Joel beställt en bankett till sig själv och några affärsbekanta på The Savoy. Ursprungligen var det meningen att de skulle vara fjorton vid bordet, men en av gästerna bokade av i sista minuten vilket då gjorde att sällskapet kom att bestå av oturstalet tretton, något som nervöst påpekades av en gäst.
Efter middagen, som för övrigt sades vara en succé, berättade den nervöse gästen att stor olycka skulle komma att drabba den första som lämnade middagen. Detta råkade vara värden själv Woolf Joel, som på grund av resan tillbaka till Sydafrika tvingades rusa iväg. Han var dock inte vidskeplig av sig och avfärdade den något morbida profetian med gott humör.
Historien berättar dock att hans gäst fick rätt – Woolf Joel sköts ihjäl bara några veckor senare på sitt kontor i Johannesburg. Hotellets ledning tog dödsbudet med stor förfäran och på stort allvar – tänk om det stämde att talet tretton kunde drabba hotellets gäster så illa. Man beslöt därför att aldrig hamna i denna situation igen.
En skulptur av en katt, Kaspar, togs fram som symbol för en eventuellt saknad fjortonde person. I det fall ett sällskap endast bestod av tretton personer sattes skulpturen på den fjortonde stolen, med servett kring halsen och samtliga rätter presenterade för sig. Den automatiska placeringen av Kaspar har i dag upphört, men den gäst som vill att Kaspar ska fylla ut antalet gäster vid bordet kan beställa denna service än i dag. Nu för tiden har den ursprungliga Kaspar sin fasta plats i The Savoys lobby medan en ny och mer modern skulptur, även den kallad Kaspar, pryder den nya restaurangen med utsikt över Themsen.
Afternoon tea på The Savoy
Ett besök i London utan afternoon tea är otänkbart och i detta sammanhang även oslagbart. Jag vill utfärda en varning — om du ämnar inta en sen tesession på The Savoy så kan du boka av dina middagsplaner. Serveringen upphör nämligen inte förrän du som gäst säger till. Fat efter fat med underbara snittar, exklusiva kakor och läckra sötsaker ställs på bordet och du inmundigar som sagt tills det att du själv säger stopp.
Vår servitris berättar med ett leende på läpparna att personalen ibland glömmer att informera om detta, vilket har skapat situationer där gäster nästan har klagat över för mycket mat. Är det vad vi bör kalla ett lyxproblem?
Naturligtvis finns möjligheten att välja champagne som komplement till maten, det finns inte mindre än tio sorter att välja mellan och alla kan beställas per glas. Själva temenyn består av 28 tesorter, allt från drottningens egen favorit Oriental Beauty, som är ett Formosa Oolong-te med smak av bland annat honung, till hotellets egna signaturteer.
Genomtänkt in i minsta detalj
Som läsare har du förmodligen förstått att jag gillar The Savoy. Själv måste jag ju så klart ifrågasätta varför jag så alldeles förbehållslöst slukar upplevelsen. Svaret ligger i sanning och helhet – det finns helt enkelt inget att anmärka på, detta är ett komplett hotell. Från att Albert hämtar på flygplatsen tills att han artigt öppnar dörren och säger farväl på samma plats känner man sig som hemma. Sviterna är ”personligt” och individuellt inredda, ingen är den andra lik.
Särskilt intressanta sviter är de som kallas ”personality suites”, inredda med bilder och föremål som representerar några av svunna tiders gäster som till exempel Frank Sinatra och Marlene Diedrich. På The Savoy bor, äter och konfererar man i en lyxig men avslappnad miljö. Interiör och inredning må vara i världsklass, men det finns en sak som omsluter hela hotellet och det är personalen. De förtjänar fem stjärnor och en storstilad applåd.
Här har vi samlat fler artiklar om London och tips på boende.
Här hittar du mer information om The Savoy i London.
Foto: Press
