Vi landar i olivland. Under inflygningen till Peloponnesos huvudort Kalamata i Grekland ser vi olivlundar så långt ögat når. Överallt och varhelst det får plats står det ett olivträd – det råder inget tvivel om vad människor här livnär sig på. Och oliver ska det bli, men målet är Monemvasia.
Det är förmodligen södra Greklands mest romantiska lilla ö och vägen dit är minst lika vacker. Vad tänker du på när du hör Grekland? Själv har jag besökt landet många gånger men då i affärer och det har varit storstad som gällt. Jag skulle kunna skriva om min enda charterresa som jag i bästa studentstil gjorde någon gång i början av 90-talet, men förkortar den upplevelsen med att konstatera att bo på ett hotell där man ransonerar toalettpappret till max två rullar per vecka redan då låg långt utanför min komfortzon. Jag lämnar den berättelsen därhän och går direkt på Grekland à la 2014.
För om krisen lurar i vassen så finns det de som satsar stenhårt på turismen, och då gärna besökare som är villiga att spendera lite mer för att få något extra. Hyrbilen står parkerad utanför ankomsthallen och en vänlig man tar emot oss för att förklara hur den fungerar – som förväntat inte särskilt annorlunda än bilarna hemma. Det enda som fattas på just det här exemplaret är bagageutrymme, vi får nätt och jämt plats med våra två kollin som vart och ett innehåller kläder för en vecka, men nu står vi ju här med världens minsta bil så vad annat göra än att åberopa kreativitet.
Det ska visa sig att valet av bil, som i detta fall gjorts av någon annan, inte alls har med kostnad eller komfort att göra, de vägar vi skall färdas på innan vi når slutmålet är för det mesta smala och krokiga. Men ack så charmiga. Vi beslutar oss för att ta kustvägen till Monemvasia, den är längre men vi har gott om tid. Rutten har beskrivits som enormt vacker och i korta ordalag kan man säga att den levererar. Alternativet hade varit att välja den mer karga vägen över fjället men vi lämnar detta till returresan.
Första stoppet är kustorten Pylos
Första stoppet är en vacker liten pärla, kustorten Pylos på västkusten. Här bor cirka 2 500 invånare, av vilka inte många syns till, det är oktober och inte särskilt mycket folk ute och far alls. Små pittoreska gator möts vid det centrum som bildats nere vid hamnen där serveringarna trängs. Vi kan tänka oss att anlända hit med båt under sommarsäsongen och sitta ute och titta på människor. De obligatoriska katterna tittar nyfiket fram här och där, ett inslag som ska följa oss under hela resan. Nästa stopp är Methoni, även detta en kustort med ungefär lika många invånare som Pylos.
Här kan man skåda ruinerna av Methoni fästning, en imponerande byggnad som måste ha varit ett skådespel när den byggdes. Bara det att vägen in till själva fästningen en gång bestod av en bro med inte mindre än fjorton bågar av sten visar på att här var det makt som gällde.
Medelhavskost i Koroni
Det börjar kurra i magen och vi kör västerut mot ännu en liten kustort, Koroni. Det är härifrån den så kallade Medelhavskusten har sitt ursprung om man skall tro UNESCO som tagit upp orten på sin kulturarvslista. Vi kör ner till hamnen och för att vara helt ärlig, restaurangen som vi fått rekommenderad för oss, Parthenon, ser mer ut som en glassbar än en restaurang.
För att vrida ytterligare ett varv med ärlighetens nyckel, vi hade aldrig gått in där om vi inte utlovats spektakulär mat. Detta handlar inte om snobberi, snarare om att hjärnan ännu inte hunnit ställa om sig – fine dining och plaststolar har ännu inte mötts i medvetandet. Ägarinnan väntar på oss och tar emot med en värme och en charm av sällsynt skådat slag.
Kombinationen av att hon inte kan ett enda ord engelska och att ingen av oss i sällskapet talar grekiska blir en oviktig faktor, ett leende kan säga mer än tusen ord och med detta leende hänvisar hon oss till ett bord utomhus längst nere vid kajkanten. Det är sent på eftermiddagen och alla andra har redan ätit lunch så vi får hela restaurangen för oss själva.
Det är bara att erkänna att vi var väntade och att såväl ägarinnan som hennes son, tillika ställets kock, är väl medvetna om att vi representerar ett magasin och antagligen kommer att skriva om besöket – som ett resultat av detta påbörjas serveringen av en förbestämd meny av sällan skådat slag. Det bärs in, och det bärs in, och det bärs in. Grekiska sallader i flera varianter, tillräckligt stora för att mätta en mindre busslast. Vi är två personer, fotografen och jag, men mängden mat som ställs framför oss på borden (för nej, vi har inte bara ett bord, utan två fyror för att få plats med allt) hade räckt till åtta, minst.
Havskräftor, ostar, friterade fiskar (tio stycken per person tyckte de var lagom), oliver i mängder av variationer, såser, bröd, röror, pannkakstårta, chokladtårta… Till slut är vi tvungna att vänligt men bestämt avböja mer. Det blir nästan obscent. En liten rättelse, jag skrev ovan att vi var själva, det är inte sant. Vi hade sällskap av inte mindre än nitton katter som på behörigt avstånd satt och sneglade ifall inte någon liten fisk eller havskräfta bara skulle råka ramla till marken. Så skedde aldrig, om än det fanns så det räckte och blev över. Mätta och väl belåtna rullar vi vidare till vår slutliga destination muttrande ”ska aldrig någonsin äta igen.”
Jorden skakade fram Monemvasia
Under en jordbävning för tusentals år sedan separerades en 300 meter hög och 1,8 kilometer lång klippa från fastlandet. Idag kallas just denna klippa Monemvasia som är en sammansättning av grekiskans två ord ”mone” och ”emvasia” som betyder ”en ingång”. Majestätiskt uppenbarar den sig när vi svänger runt ett krön och den sena eftermiddagssolen kastar ett varmt sken över klippans branta stenväggar, och vi är bara tvungna att stanna för att föreviga ögonblicket.
Från där vi stannat ser vi inget av själva staden därinne bakom muren, men högst uppe på klippan tittar kyrkan Ayia Sophia fram från sin utsiktsplats sedan sent 1100-tal. Väl på Monemvasia är det värt besväret att ta sig upp dit, inte bara för att se själva kyrkan som är fantastiskt vacker, utan även för den spektakulära utsikten som bjuds. Fram tills på sjuttiotalet var man tvungen att åka båt för att ta sig till klippan. Idag förbinds ön med en 200 meter lång bro som gör att man kan köra bil hela vägen fram till stadens port som består av en liten gång som tar oss in till det som verkligen är något att se.
Här inne ringlar smala, stenbelagda gator fram, på sin höjd två meter breda, och man promenerar omkring med en känsla att ha förts hundratals år tillbaka i tiden. Utbudet av barer och restauranger är rikligt och återspeglar öns inriktning på turismen. Här kan man äta riktigt gott på vilken restaurang som helst, maten håller hög nivå med tanke på att priserna är mycket fördelaktiga. det finns flera hotell som införlivats i de bysantinska byggnaderna som ön i huvudsak består av, alla personligt, många lyxigt inredda och inriktningen är på bland annat par på smekmånad – det råder inget tvivel om att man lätt skulle komma på romantiskt humör om det var det man var ute efter.
Monemvasia är inte direkt handikappvänligt, låt det vara sagt med en gång. Det finns nästan inte en enda raksträcka utan minst ett par tillhörande trappor och vill man ta sig runt gör man det till fots, trappa upp och trappa ner. Det är spännande att strosa omkring i gränderna och titta in i fönstren där folk faktiskt bor än i dag, även om många av husen i modern tid köpts upp av välbärgade säsongsboende.
Vi noterar att många hus är under renovering och gläds över att det fortfarande finns de som är villiga att lägga ner rätt så mycket pengar på att renovera och bevara det som har några år (läs: flera hundra år) på nacken. Men det råder hårda restriktioner för hur man får renovera, de styrande är med all rätt noggranna med att Monemvasia ska behålla sin nuvarande, autentiska karaktär.
Och så är det katterna. Katt på mur, katt på stol, katt under stol. Kattungar, gammelkatter, söta katter och katter som tycks ha jagat möss i dessa gränder sedan sent 1700-tal. En av katterna fattar särskilt tycke för oss, den följer helt enkelt efter oss vart hän vi går och betraktar storögt fotografen där han ömsom intar nära nog omänskliga positioner för att få den där perfeka bilden, ömsom ligger platt på marken för att få rätta perspektivet på något föremål. Vad håller de på med?
Vi får en förnärmad min när kissen inte får följa med in i en av barerna där vi planerat att svalka oss med ett glas vitt vin medan vi njuter av utsikten över det öppna havet nedanför. Men den sitter tålmodigt och väntar på oss tills vi är klara.
Shopping är inte mycket att tala om, om man inte är ute efter kylskåpsmagneter eller virkade korgar, för dessa varor finns som sig bör ett antal hål-i-väggen-butiker. I det hela känns Monemvasia inte alls kommersiellt. Ingen som pockar på att man skall handla, inga sura miner om man bara går in i en butik för att snabbt titta på utbudet och sedan går ut igen. I början på huvudgatan, till vänster, finns en lite större butik, Edodimopolio, som ser lite mer intressant ut än andra.
Här inne möts vi av lokalproducerade varor av så vitt skilda slag som handgjorda tvålar, viner från området, utsökta traditionella sötsaker med bas av bland annat mandel samt naturligtvis olivolja och lokala örter och kryddor. – Ni måste skriva om oss, säger ägarinnan och verkar mena vad hon säger. Jag menar inte bara om oss och våra produkter, utan om hela Monemvasia och Grekland, vi behöver verkligen turismen. Hon säger det inte på något påträngande sätt, det kommer från hjärtat och med tanke på hur den ekonomiska situationen i Grekland ser ut så är det ju inte att undra på. Det är faktiskt bra att de inser att hjälp utifrån behövs.
På vår resa längs kusten har vi verkligen fått uppleva det verkliga Grekland, långt bortom flaggor, vimplar och menyer med bilder på maten. Inte en enda gång har vi blivit påflugna av någon som försökt övertyga oss om att just hans restaurang är den bästa eller blivit erbjudna öl för halva priset. vi lämnar monemvasia med en känsla av ro i kroppen, det har varit en upplevelse att se och andas det riktiga Grekland. Det är dags att sätta sig i bilen och köra tillbaka över bron.
Vårt hotell för de kommande nätterna ligger endast några få kilometer ifrån klippan, vi är lite trötta efter den långa dagen och ser fram emot att få ta en dusch och vila ut innan en förmodad god middag ute i den ljumma sensommarkvällen. Vad vi ännu inte vet är att vi inom en halvtimme kommer att checka in på ett hotell som får oss att önska att vi aldrig skulle behöva åka hem.
Här har vi samlat fler artiklar om Grekland.
Här hittar du mer information om Monemvasia.
Foto: Pontus Larsson
