De dimhöljda bergens gorillor lockar över 20 000 turister till Rwanda varje år. Bilderna från folkmordet som härjade i landet har bleknat och idag är Rwanda ett säkert resmål. Turismen och då Bergsgorillorna har blivit en av de viktigaste inkomstkällorna för det tidigare så sargade landet.
Dödsmisiler och gator beströdda med lik. En frustrerad FN-general och ett bedårande vackert landskap. Så ser Rwanda ut på filmerna om folkmordet 1994. Idag är det bara bilden av det vackra, böljande landskapet som fortfarande är sann.
Vägspärrarna är borta. Likaså spåren av blodbadet och liken som fyllde kyrkorna. Det nyrenoverade Hotel des Mille Collines bär inga spår av filmens Hotel Rwanda. Det var här som hotellchefen – den i dag högst kontroversielle Paul Rusesabagina – räddade fler än tusen tutsier undan en fruktansvärd död.
Bergsgorillorna i Rwanda
Med Don Cheadle i huvudrollen gjorde Hotel Rwanda folkmordet känt för den bredare biopubliken, och många turister som besöker landet ber om att få bo på det lyxiga Hotel des Mille Collines. Den vackra poolen med sitt kristallklara vatten finns kvar, men de flesta turister kommer inte hit enbart för att njuta av en kall öl i skuggan av ett parasoll på detta legendariska hotell. De kommer för något mer magnifikt och storslaget, nämligen bergsgorillorna.
Enligt Världsnaturfonden finns idag endast 786 bergsgorillor kvar och de är fördelade mellan Bwindi Impenetrable National Park i Uganda och Virungamassivet i Rwanda, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo. Medan det sistnämnda landet inte är att rekommendera för gorillaturister har de två förstnämnda byggt upp en väl fungerande industri för besökare. Under de senaste tolv åren har antalet gorillor i Virungabergen ökat med över tio procent tack vara god naturvård. I Rwanda övervakar viltvårdare bergsgorillorna dag och natt – och en ständig ström av besökare har bevisat att naturturism kan ge goda inkomster till landet.
Det är sen eftermiddag när vi lämnar Kigali för att åka den vindlande och vackra vägen mot Ruhengeri i norra Rwanda. De mjuka kullarna och den roströda jorden liknar en storslagen landskapstavla och vi förstår varför Rwanda även kallas De tusen kullarnas land. Tegelfärgade hus klättrar över mjuka kullar och välskötta odlingar av bananer, bönor och potatis löper över höjderna i olika gröna skiftningar. Utsikten är hänförande och vi blir stumma av den prakt Rwanda visar oss. Väl framme tar vi in på ett litet och gemytligt hotell några kilometer utanför staden.
Klockan är nästan sju nästa morgon när vi samlas utanför parkkontoret vid Parc National des Volcans. Det är kallt i luften och dimmorna hänger som vackra, vita slöjor över bergen. Stämningen är förväntansfull och den lätta kylan känns helt plötsligt som en varm bris. Det är med stor sannolikhet att vi kommer att få se de fridfulla primaterna som är våra närbesläktade kusiner.
Idag finns det ett tiotal gorillagrupper som är vana att ta emot besökare i Rwanda. Den minsta gruppen av har inte mer än åtta medlemmar medan den största familjen består av över 40 individer. Ett gorillatillstånd som innebär att man tillåts besöka gorillorna kostar 750 US-dollar per person och då ingår en erfaren guide, parkavgift och en timme med gorillorna. Antalet besökare per grupp är max åtta personer så känslan av exklusivitet infinner sig.
Tidsbegränsningen är till för att skydda dessa imponerande djur som är mycket känsliga för infektioner. Dessutom vill man inte att turisterna ska påverka deras naturliga beteende – det är djurens bästa som har man har i åtanke här.
Äntligen får vi veta vilken familj vi ska få besöka. Den heter Umubano och leds av den ståtliga silverryggen Charles. Beroende på var familjerna brukar hålla till kan vandringen uppför Virungabergen ta allt från två till sju timmar.
Ett minne för livet
Innan vi ger oss av, på något som troligen kommer att bli ett minne för livet, får vi några korta förhållningsregler; vi får inte gå närmare än sju meter, måste hålla gruppen samlad, tala tyst, inte äta och absolut aldrig röra vid en gorilla. Bergsgorillorna har ingen känsla för sju-metersregeln och kan mycket väl komma på en armlängds avstånd, men då gäller det att behålla lugnet, säger vår erfarne guide John.
Vi har på oss ordentliga trackingskor och i ryggsäckarna finns förnödenheter som kex, vatten och naturligtvis en regnrock. Vi är otåliga att få komma iväg. Tankarna på vårt stundande äventyr är många. Det är varmt och fuktigt när vi väl börjar vår vandring genom den täta och gröna bambuskogen. Stundtals kommer det regnskurar som gör strapatsen till en utmaning med de hala stigarna som regnet lämnar efter sig.
Under vandringen pausar vi då och då och låter oss förföras av den vidunderliga utsikten över bergen som ser ut att vara hämtad ur en saga. Det är precis så här vi har föreställt oss regnskogen. Dimmorna höjer och sänker sig över bergen. Det är magiskt, tätt, fuktigt och spännande. Vår grupp består av åtta turister, en guide, en spårare och två beväpnade vakter.
Vakterna är med för att skydda oss från eventuella bufflar och andra djur som kan komma i vår väg, berättar vår guide John. Om de verkligen går med för denna eller någon annan anledning får vara osagt, men det känns onekligen tryggt att ha dem med.
John pratar då och då i sin komradio. Redan tidigt i morse gick en grupp spårare upp till Umubanofamiljen för att ta reda på exakt var de befinner sig och med de morgontidiga spårarnas hjälp underlättas vårt eget sökande.
Bergsgorillan Charles med familj
Plötsligt stannar John och säger med låg, nästan viskande röst till oss att lämna packningen och försiktigt smyga fram de sista meterna. Nu är nämligen Charles och resten av hans gorillafamilj alldeles nära.
Hjärtat slår några extra slag och pulsen stiger. Känslan är obeskrivlig och lyckoruset infinner sig. Plötsligt uppenbarar hon sig, en av Charles fruar. Likt en drottning sitter hon där högt uppe på en platå och låter morgonsolens strimmor torka den lurviga pälsen som är beströdd av små regndroppar. Utsikten är hisnande och den rofyllda gorilladamen tar vår ankomst med ett upphöjt lugn. Hon plockar en stjälk vildselleri som hon skickligt skalar och mumsar i sig. När solen väl spricker igenom resterna av regnmolnen sträcker hon livfullt på sig, gäspar och kastar sig med välbehag på rygg i grönskan.
Likheten med människan är påtaglig. Händerna, fingrarna, motoriken och de uttrycksfulla ögonen.
Sju meter – det är så nära som John sa att vi fick gå. Plötsligt reser sig gorillahonan upp, kanske har hon tröttnar på att bli beskådad, och går rakt förbi vår grupp. Till synes helt oberörd passerar hon oss med mindre än en meter. Man hade kunnat sträcka ut handen för att känna på pälsen. Är den tjock och kompakt? Mjuk eller sträv? Känslan är kittlande men att röra en gorilla är som bekant inte tillåtet – och dessutom tror jag ingen av oss skulle våga.
Gorillorna tillbringar sina dagar med att äta och sova. De förflyttar sig långsamt över berget och varje natt slår de läger på en ny plats. Charles familj består av tolv medlemmar, förutom kungen själv finns här ytterligare en yngre fullvuxen hane, fyra vuxna honor, två yngre honor och fyra barn.
Familjen var tidigare en del av Amahorogruppen, men när Charles växte till sig utmanade han gruppens ledare, silverryggen Ubumwe. Efter en lång maktkamp tog Charles några av Amahorogruppens honor med sig och startade en ny familj. Det sägs dock av dem som studerat grupperna länge att det inte finns något gammalt groll mellan familjerna längre. De till och med möts ibland – utan att slåss om makt och utrymme.
Vi förflyttar oss tyst och långsamt och plötsligt sitter han där som om han väntade på oss, med rak rygg och händerna i knäet. Spårarna gör ett djupt, grymtande ljud som talar om för Charles att allt är lugnt. Charles betraktar oss nyfiket. Själva försöker vi andas kontrollerat, fotografera sparsamt för att inte glömma att också insupa det vi ser med alla våra sinnen.
Vi har bara en timme på oss hos gorillafamiljen och det gäller att njuta av varje minut. Då sträcker Charles upp huvudet och blickar upp mot bergen, sträcker respektingivande på sig och slår sig för bröstet. Proceduren upprepas en gång till och det går som en rysning genom kroppen. Inte för att situationen känns hotfull – utan för att den känns så förtrollande unik. Detta är ett ögonblick i livet vi aldrig kommer att glömma!
Charles försvinner in i den täta grönskan men vi följer hans fruar och barn ytterligare en liten stund. Några pillar med sina flinka fingrar i grönskan och bryter av mat ur det hav av växter som omger familjen. Andra verkar mest sitta och titta på utsikten och njuta av solens värmande strålar. Det finns en integritet och stolthet hos gorillorna som är imponerande. Ungarna leker med mammorna, tar tag och klamrar sig fast på deras rygg. Frågande ögon, ulliga kroppar och gulliga små ljusbruna fötter – nästan mänskliga.
Efter att ha fått tillbringa en timme med dessa mäktiga djur vänder vi tillbaka. På vår väg nedför berget återkommer regnet. Likt ett dovt muller hör vi det komma in över regnskogen och plötsligt översköljs vi av stora tunga vattendroppar.
Tagna av upplevelser
När vi reser tillbaka mot Kigali är vi tysta och försöker smälta upplevelsen och känslan av mötet med Charles och hans familj – de dimhöljda bergens gorillor. Det är lätt att resa i Rwanda i dag. Enligt de senaste siffrorna steg intäkterna från turistindustrin med elva procent under första delen av 2012 jämfört med 2011. Turismen är nu landets viktigaste inkomstkälla och enbart gorillorna lockade 20 000 besökare under 2011.
Under 2013 förväntar man sig än fler turister till landet. Säkerheten är bra och vägarna håller hög standard. På vägen mellan de norra delarna och huvudstaden Kigali passerar vi några monument över folkmordet. Minnet av de skräckfyllda dagarna av kaos och bestialiskt mördande 1994 är fortfarande närvarande i vardagen. Samtidigt talar landets regering om försoning och Rwanda har på många plan gått vidare.
I dag räknas det bland en av de afrikanska utvecklingsframgångarna där presidenten, den före detta rebelledaren Paul Kagame, ha infört en rad reformer för att bekämpa fattigdomen och siktar på att Rwanda år 2020 ska vara ett medelinkomstland där kunskap och IT är drivande faktorer.
I utkanten av Kigali ligger huvudstadens minnesmuseum över folkmordet. I dess trädgård finns flera massgravar där sammanlagt omkring 250 000 personer begravts. På en svart stenvägg har man ristat in namnen på de döda; Claver Mugabo, Damas Mugabo, Eugène Mugabo, Innocent Kayumba, Claude Kayumba. Namnen står tätt. Hela familjer har raderats ut och sammanlagt dödades under ett hundra dagar bortemot en miljon människor. Men Rwanda har kommit tillbaka. Från minnesmuseet ser vi Kigali City Center på höjden mitt emot. Byggnaden är ett av huvudstadens senaste höghus i glas och stål. Den glänser och glittrar i solen och reser sig över huvudstaden som en symbol för framtiden.
Här har vi samlat alla artiklar om Rwanda.
Här kan du läsa mer om Bergsgorillorna i Rwanda.
Foto: Görrel Espelund samt press
