En klarblå himmel och strålande sol, vidder av orörd snö och preparerade pister förenat med en fantastisk atmosfär. Lever St. Anton upp till mina förväntningar som den bästa skidorten i Österrike? Blir jag kär igen i St. Anton?
Det är med en viss spänning och nervositet jag kliver av tåget på St. Antons Bahnhof. Mer än 23 år har gått sedan jag gjorde min sista skidsäsong här och mycket ska ha förändrats – frågan är bara hur mycket. Kommer St. Anton ha kvar sin charm, sina fantastiska skidområden som jag förälskade mig i, eller blir det en skilsmässa för alltid?
Hotel Andino mitt i byn
Hotel Andino som jag ska bo på är helt nybyggt och bekvämt beläget precis vid tågstationen. Efter incheckningen och inspektionen av rummet beger jag mig ut för att kolla in hotellet. Jag noterar att det är en mix av modern österrikisk design med inslag av från Peru.
Två kontinenter möter varandra i en mycket smakfull inredning med tilltalande detaljer som imponerar. Hotellet har en trevlig och inbjudande lounge med färgstarka material från Peru och bardelen ger en inblick i det öppna köket där menyn till mångt och mycket fokuserar på grillat över öppen eld. De små detaljerna som hattarna i taket som utgör lampor gör att man alltid har något att titta på.
Plötsligt ser jag ett mycket bekant ansikte som får mig att stanna upp. Det är Andy som äger Andino och som var min chef under en av mina säsonger i St. Anton när han ägde Harlekin. Vilka minnen som väcks, vi tar en kaffe och pratar om den gamla tiden. Andy förbereder mig på att mycket har förändrats i byn och säger – du ska inte bli förvånad om du inte känner igen dig.
St. Anton som by
Det är med Andys ord i huvudet som jag tar den bekväma hissen upp från hotellet direkt till Füssgängerzone som är gågatan och hjärtat i St. Anton. Och ja, Andy har rätt – det är mycket, väldigt mycket som har förädrats. Nya delikatessbutiker som Plangger har öppnat upp. Här kan man inhandla diverse olika österrikiska delikatesser samt ta en lättare lunch eller en lugnare afterski med ost, vin och kallskuret. Efter en snabb lunch fortsätter jag utforska byn och som Andy sa – mycket har förändrats. Rendelbahn går nu från byn, Gampen och Galzig har fått nya liftar, nya hotell och restauranger är byggda. Där den tidigare järnvägen gick finns numer en väg. Det är ett helt nytt St. Anton för mig.
St. Anton by night
Hazienda! Finns mitt älskade Hazineda kvar undrar jag efter hur mycket St. Anton har förändrats.
Och om restaurangen finns kvar, är den sig lik undrar jag. Hazineda finns till mig glädje kvar och den drivs fortfarande av tvillingbröderna Kaser. Till min lycka står Michael i baren och Manuset huserar i köket. Jag placerar mig i baren på den omtalade bänken där bara ”locals” och stammisar får sitta och insuper atmosfären. Hazienda är sig likt på så sätt att Michael går runt i baren och ser till så alla gäster mår bra och Mansuet tillagar fantastiska rätter i köket.
Hazienda är dock sig olikt i den bemärkelsen att nivån på maten är ännu högre än vad jag minns, en positiv överraskning, för jag mindes att maten var fantastisk redan för 23 år sedan. Jag väljer bland annat en förrätt med en råbiff och den smälter i munnen. Den andra förrätten jag väljer är en tonfisk med pepparrot. Uppläggningen är en fröjd för ögat och på tal om fröjd så är det en glädje att besöka Hazienda. Ett måste i St. Anton!
St. Anton erbjuder en hel del nattliv men efter en underbar middag på Hazienda väljer jag sängen för skidområdet ska också bli utforskat.
St. Anton by skis
Det är en tidig morgon när jag möter Raimund från St. Anton Classic som ska vara min guide och visa mig runt i St. Antons skidområde. Redan i liften upp mot Gampen är jag tacksam för att jag valt en guide.
Jag säger till Raimund och pekar mot Nasserein – där var det ett tåg som gick upp mot Gampen när jag sist var här. Kandaharbahn hette den liften som nu är borta. Och Galzigbahn som också tar dig upp från byn, var en fruktansvärd gondol. Och Rendelbahn gick inte behagligt från byn vilket den gör nu, utan då fick man gå en bra bit till den säger jag. Raimund tittar på mig som jag var över 100 år gammal och skrattar. Vi tar oss upp till Kapall och jag känner knappt igen mig.
Kanske var det för att vi sällan åkte pisten ner för Kapall under min tid som skibum i St.Anton. Vi valde oftast att åka Mattun istället, speciellt vid lössnö och på våren när det var ”firnschnee”. Via Schindlergratbahn kunde vi också ta oss in i Mattun över Mattunjoch om vi inte valde att åka ner i Schindler Kar.
Bachseite var ett av våra favoritområden att åka på. Detta är inte utmärkt på pistkartan, men väldigt lätt att hitta. Denna underbara Bachseite där undertecknad gjort många vurpor ligger mellan Tanzbödenbahn och ner till Steissbachtal.
De ”gömda” skidområden
St. Anton har sina ”gömda” skidområden som Langen dit man tar sig till via Albonagrat i Stuben och Rendel med skidområdena Hinterrendel och Malfontal. Både Langen och Malfontal kräver en liten insats i form av klättring samt tåg/taxi tillbaka men är väl värt det.
Raimund tar mig upp till Valluga som är den högsta bergstoppen med sina 2811 meter över havet. Vi tar oss upp med Vallugabahn 2 och lämnar våra skidor på mellanstationen. Utsikten är så förtrollande att jag blir stum.
– Har du varit här uppe tidigare frågar Raimund mig. Ja svarar jag beträffande Valluga, nej beträffande utsiktsplatsen. Han tittar på mig med en förvånad blick och jag förstår honom. Jag förklarar att jag vet att man bara får åka upp med Vallugabahn 2 utan skidor eller med bergsguide om man ska åka nedför. Det stoppade dock inte mig i mina vilda dagar. Vi slängde nämligen skidorna på axel och gick upp utan guide för att sedan åka ner till Zürs förklarar jag. Raimund skakar på huvudet som om jag vore helt galen och jag förstår honom. För på den tiden hade jag ingen rädsla, ingen respekt för bergen och snön.
Med åldern kommer visheten och vill man uppleva det extraordinära som St. Anton har att erbjuda rekommenderas en bergsguide. St. Anton Classic har väldigt många bra skidlärare och guider. De anordnar även helikopterskidåkning på bland annat Mehlsack som är ett av de få ställena i Arlberg som tillåter detta.
En mycket trevlig nyhet i skidområdet var den nya Flexibahn som förenar skidområdet i St. Anton, St. Christoph och Stuben med Zürs. Detta förenklar mycket och ger ännu mer skidåkningsmöjligheter utan onödiga transporter. Zürs med sin grannby Lech har en lite snällare skidåkning än St. Anton trots att man där kan hitta något för alla smaker.
St. Anton by afterski
St.Anton har sina omtalade afterskiiställen som Krazy Kangeruh och MooserWirt. Själv väljer jag Anton Bar som är belägen precis där Galzigbahn utgår. Här återfinns ytterligare ett kärt ansikte, nämligen Magnus som nu spenderat hela 27 säsonger i St. Anton. Magnus är inte bara en klippa på skidor, utan även i baren och serverar alltid med ett leende och är väldigt serviceminded. Så något svalkande efter en dag i backarna på Antons Bar är en mycket bra avslutning på skidåkningen.
Det för mig nya St. Anton imponerar. Byn är tilltalande, liftsystemet är utvecklat och håller en hög standard och kapacitet med få liftköer. Hotellet och restaurangerna levererar med både service och mat så är jag kär igen i St. Anton? Ja, det sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Så är fallet i alla fall mellan mig och St. Anton.
Här hittar du en artikel till om St. Anton.
Här har vi samlat fler artiklar om Österrike.
Här hittar du mer information om St. Anton, om Hazienda och om Hotel Andino.
Foto: Susanne Nilsson samt press
