Lutetia är det enda hotellpalatset på västra stranden, Rive Gauche, i Paris. Med sin kompromisslösa art deco-design är Lutetia ett uppdaterat, lyxigt lockrop från huvudstadens vackraste kvarter i hjärtat av Saint Germain.
Ju längre tiden går bortom år 2000, desto mer blir hotellet en unik upplevelse i sig. Det håller på att konkurrera ut staden och bli en attraktion för den världsvane resenären. Resenären som redan har upplevt Manhattans sagolika silhuett, Londons livliga Soho-krogar och till och med Eiffeltornet. Men det finns hotell som lyckas kombinera elementen i den där dragkampen, som Lutetia, Paris enda hotellpalats på Rive Gauche.
Här är omgivningarna kanske klassiska för den vetgirige globetrottern, samtidigt som gatorna runt Saint-Germain-des-Prés har en lika elegant som avslappnad air av vardagligt la vie parisienne. Här i kvarteren har Lutetia varit en ikon i över ett sekel, en omhändertagande varm farm som har varit bortrest i drygt fyra år för att återvända lite som en ny människa, utan att ha förlorat de charmiga, personliga egenskaper som skapade hennes storhet.
Lutetia gnistrar i neon
Storslagenheten slår emot en redan när man kommer upp från underjorden vid Rue de Sèvres. Där på hörnet, klädd i oskyldigt vitt, gnistrar Lutetia lika starkt som de sju neonbokstäverna högt upp på husväggen. Sneglar man lite längre in på sidogatan Rue de Babylone hittar man anledningen till att Lutetia finns till: Paris kanske mest exklusiva varuhus, Le Bon Marché. I slutet av förrförra århundradet krävde de mycket välbärgade kunderna en stilfull övernattning i närheten efter en dags lyxshopping. Så blev det.
Men precis som att Le Bon Marché är betydligt mera tillägnat parisarna själva än till exempel det lite mer turistvräkiga Galerie Lafayette, har Lutetia med sina 186 rum också alltid varit en mötesplats för folk i kvarteren. Här sågs man över ett glas bubbel i baren, sörplade ostron i brasseriet eller gillade bara tanken att Lutetia hade ståtat där som en garant för stil och etikett sedan 1910.
Total makeover av Lutetia
När ägargruppen The Set, som även driver Café Royal i London och Conservatorium i Amsterdam, tog över lyxhotellet för tio år sedan, bestämde man att Den gamla damen för första gången behövde snyggas till. Det skulle visa sig bli något av en total makeover. Hela huset tömdes, ett sjuttiotal rum revs, dagsljus strömmade åter in, övermålade konstverk tvättades försiktigt fram. Och allt byggde man upp igen för att leda till den mikrovärld av joie de vivre – livsglädje – som kännetecknar Lutetia.
I somras öppnade man åter möjligheten att passera de vackert ornamenterade snurrdörrarna i trä. Därinnanför har franske arkitekten Jean-Michel Wilmotte varsamt hyllat och tagit fasta på den unika och eleganta tiden mellan art noveau och art deco. Resultatet och känslan när man står i lobbyn på det skimrande marmorgolvet och ser ljus, rymd och människor mötas i finaste harmoni påminner faktiskt lite om nya Nationalmuseum i Stockholm.
Hotellchefen Jean-Luc Cousty talar om värdeord som transparens. Man har skapat en patio har och gjort den vackra innergården synlig. Stora fönster mellan salar och salonger gör att blicken hela tiden kan söka sig vidare, både mot hotellets lugna inre och ut mot det flödande ljuset på gatan och det pulserande parisiska vardagslivet på Boulevard Raspail med sina hypereleganta flagskeppsbutiker. Och precis som på spektakulära konstmuseer, där byggnaden i sig blivit en magisk magnet, är Lutetia lika läckert att bara ta plats i. Det tar inte många sekunder innan känslan tar över att aldrig riktigt vilja lämna dessa klassiska kvadratmeter, trots att hela Paris ligger för ens fötter.
Tidlös tillvaro
Arkitekten Jean-Michel Wilmotte har skapat en förnimmelse av totalt tidlös tillvaro. Art deco-inredningen syns bland annat i möblemanget, lika mjukt inbjudande som tungt trofast. Likt stolta tennsoldater står trådsmala ljusslingor bland de lackade träytorna. Men lobbyn och receptionen dominerar av flödande ljus marmor och hårda ytor, medan korridorerna till hotellrummen är inbäddade i mjuka mattor för att skapa kontrast och ett sofistikerat lugn.
En man ur hotellpersonalen i vit skjorta och väst släpper vad han har för händerna för att trycka på hissknappen. Personalen är ständigt på tårna, uppmärksamma utan att bli tillgjorda: ”Är allt bra?” ”Finns det något vi kan hjälpa till med?”. Lutetia genomsyras av just detta; en sorts familjär stämning med hög svansföring. Självsäkert utan att bli snobbigt.
Juniorsviten är varmt välkomnande och diskreta detaljer trollar nästan bort närvaron av synliga praktikaliteter. Vi möts istället av en flaska champagne. En av de förra ägarna till hotellet var den världsberömda familjen Taittinger, och Lutetia har självklart fått en egen limiterad champagnekollektion, iklädd blå elegant etikett för att matcha den midnattsblå tonen i sviten. Innanför några av de genialiskt gömda panelerna döljer sig allt från barskåp till garderober. Det vilar en både försiktigt maskulin och kontinental känsla över sviten, lika samtida som i samklang med hotellets historia – och det är långt till den rosaskimrande Marie Antoinette-puffiga bild av Paris som många mindre hotell lockar med här på Rive Gauche.
Svävande marmor
Den massiva vita Carrara-marmorn dominerar badrummet, sträcker sig från golv till väggar, badkar och handfat. Den verkar uthuggen och fraktad hit som ett enda stort stenblock från det berömda toskanska marmorbrottet. Trots det upplevs det aldrig som tungt, snarare svävande. Badrummet är en njutbar värld att vara i, med doft av grönaste citrus från Hermès.
Genomgående känns alla detaljer ytterst noggrant utvalda och genomtänkta. Värme, ljus, ljud och gardiner styr gästen själv med hjälp av en surfplatta. Jag nuddar en av knapparna och med ett knappt hörbart klick glider de tunga blå sammetsgardinerna åt sidan. Voila! Därnere utspelar sig plötsligt den oregisserade pjäs som har Paris som spelplats. Aktörerna går snabbt, svischar förbi på vespor eller sitter i bilar och tutar på vem eller vad som helst.
Så syns det plötsligt i fjärran, lika mycket på låtsas likt motivet på ett förstorat vykort som i en scen ur Woody Allens komedi Midnatt i Paris: Eiffeltornet. Om några timmar, när pjäsen har bytt tema och gått in i sista akten, kommer en ljuskägla att cirkulera runt det mytomspunna tornet och fånga in den franska huvudstaden.
Fantastiska fresker
Vi tar hissen ner till Bar Josephine, uppkallad efter dansaren Josephine Baker som höll hov här med sitt entourage. I dag är det inte längre bara en elegant bar, Josephine har också hittat tillbaka till sitt ursprung. Det krävdes 17 000 arbetstimmar för att nå dit. Väggarna och taket med sina fantastiska fresker har legat dolda bakom decennier av färglager. Försiktigt, försiktigt har de bondska landskapsmotiven knackats fram och återfått sin forna lyster. Och åter är Bar Josephine en skönt bubblande mötesplats, från förmiddagens första smuttande på champagnen till en klassisk cocktail framåt de något stimmigare småtimmarna.
I baren har vi stämt möte med hotellchefen Jean-Luc Cousty. För honom har det varit en lång resa och ett lika kärt återseende. Cousty har ett långt förhållande med Lutetia.
– Jag arbetade här i början av karriären och återvände för tio år sedan. Att vara hotellchef på Lutetia handlar lika mycket om att skapa en känsla för kvarteren i Rive Gauche. Vi kommer åter att öppna för många kulturella händelser, konstutställningar, konserter. Saint-Germain med sina klubbar var ju ett viktigt nav för den europeiska jazzscenen på 50-talet, säger Jean-Luc Cousty medan Lisa Ekdahl sjunger When did you leave heaven i bakgrunden.
Handmålat glastak
Efter några timmar i kvarteren sjunker vi ner i djupa fåtöljer i det tysta bibliotekets högblanka interiör. Här lämnas man ifred bland konstböckerna, förflyttad till ett sobert 1930-tal med en Cary Grant-film som flimrar förbi i huvudet. En drömsk tillvaro innan middagen tar vid i den skönt slamriga hotellrestaurangen Le Saint Germain med sitt handmålade glastak av den samtida franska konstnären Fabrice Hyber. Kökschefen Benjamin Brial gör moderna tolkningar av klassiska rätter, influerade av hans många år i berömda hotellkök i Asien.
Under senvintern öppnar också trefaldiga Michelinkocken Gerald Passedat från Le Petit Nice i Marseille Lutetia Brasserie med sina eleganta Medelhavsmenyer. Något som förstås ännu mer stärker Lutetia som en plats för hela Paris.
Nästa morgon är vi uppe tidigt, hoppar i morgonrocken och tar hissen till minusplan. Vi är helt ensamma i spaavdelningen Akasha Holistic Wellbeing, bara ackompanjerade av de japanska klockklanger som lågt ljuder ur högtalarna. Annars är det tyst och avskalat, njutningsfullt och avslappnat, utan tillstymmelse till tecken på tidens gång – förutom det svaga dagsljuset som gnistrar till mot vattenytan.
Jag tar några långa, långsamma simtag i poolen och tittar mig omkring i denna 700 kvadratmeter stora oas. Den vita marmorn och de höga pelarna för tankarna till ett romerskt bad. Jag sänker ner mig i ett isbad, och vänjer mig snabbt. Kylan och den ökande pulsen skapar energi och kraft och visar sig vara en perfekt start för att fånga hungern och förbereda sig på att ännu en dag leva livet à la Lutetia.
Här har vi samlat fler artiklar om Frankrike.
Hä finner du mer information Hotel Lutetia i Paris.
Foto: Lars Collin samt press
