I de oändliga vattenmassor som skiljer Australien från Amerika ligger ett antal öar utspridda under solen. Många betraktar dem som det närmaste en paradisvision man kan komma på Moder Jord: Söderhavet. Att landstiga här på Cooköarna är att förflyttas till en annan värld.
Som koncept betraktat är det inget konstigt med Söderhavets öar. Ta Cooköarna, till exempel: lite sand och lite palmer, that ́s it.
På håll ser det ut som om någon bestrukit en målarduk med en jämn djupblå nyans, bara för att sedan tycka att det blev en aning enformigt, varför man lagt till en liten dutt grönt och en liten dutt gult mitt i. Enkelt, alltså. Väldigt enkelt, till och med. Å andra sidan brukar man ju säga att sann genialitet alltid är enkel, och vem har inte någon gång längtat efter en enklare tillvaro?
Så varför nöja sig med att betrakta Cooköarna på håll? Varför inte ta sig hela vägen fram och kliva iland på dem? Det värsta som kan hända är att man får korallsand mellan tårna, att man glömmer bort hur stress känns och att man ympas med en längtan som sedan aldrig riktigt lämnar själen.
Det är märkligt att tänka sig att samma sol som i Sverige lyser över Konsumlador, bilköer och industriområden innan den ramlar ner bakom horisonten, faktiskt tolv timmar senare värmer det turkosfärgade vattnet i Cooköarnas laguner och göder mognande papayafrukter och bananer med sötma. På något sätt är det som om solen längtande dröjer sig kvar här och bara motvilligt kan förmås att lämna öarna bakom sig på sin färd, medan den snabbt och effektivt stökar över sina plikter när det gäller att lysa över oss nordbor. Vem vet, kanske har det färgat av sig på hur vi som bor på de här respektive utposterna lever våra liv: effektivt och pliktuppfyllande eller avslappnat och eftertänksamt.
Havet, revet, lagunen och stränderna på Cooköarna
Cooköarna är femton till antalet och uppdelade i en nordlig grupp korallöar och en sydlig samling vulkaniska öar. Den turism som finns är inriktad på sydöarna, med huvudön Rarotonga i spetsen. Även Mangaia, Atiu och framförallt Aitutaki är öar med en behagligt och välfungerande turism i liten skala. Här finns allt från backpackerhärbärgen, via enkla stugor och flotta strandbungalows till rena lyxhotell. Inte många av varje, men ändå i en väl avvägd blandning. Det allra mesta är väl dolt mellan strändernas kokospalmer, och den som vill tillbringa sin tid på öarna i andra turisters sällskap får söka sig till de fåtaliga hotellens kvällsbufféer med dansuppvisning eller någon av de lagunturer som erbjuds.
I övrigt har man de vindlande vägarna, beströdda med korallkross och grus, de mjuka sandstränderna, de otaliga korallreven och de ändlösa utsikterna befriande mycket för sig själv. Och allt beledsagas av det avlägsna bruset från de omgivande rev som skiljer öarna från havet utanför.
Revkanten bildar ett kritvitt streck av piskande och skummande saltvatten runt varje ö som ingår i Cooköarna, likt en skarp skiljelinje mellan blå himmel och blått hav. Det ser ut som om himlen störtar i havet med ett plask långt därute, men i själva verket är det förstås inte himmel och hav som möts vid revet, utan hav och lagun.
Den mest kända lagunen i Cookarkipelagen är den på Aitutaki, en i huvudsak triangelformad invallning där de tre sidorna i grova drag är milslånga. Innanför revet ligger huvudön och ett antal småöar, så kallade motus, strödda längs kanten. Mer än två tredjedelar av lagunen är grundare än fem meter och stora delar är långt grundare än så; det finns enorma sträckningar av halvmeterdjupt, turkosfärgat vatten att vada genom, med himlen som tak och ett golv av guldgul sand. På promenaden kan man få sällskap av hemlighetsfullt mörka rockor stora som soffbord, nyfikna sköldpaddor eller någon av lagunens ålar som är skrämmande lika giftiga vattenormar men fullkomligt ofarliga.
Där fladerna slutar, ofta längs knivskarpt markerade kanter, tar djupen vid, både i meter och färgintensitet. Här skiftar vattnet från ljust turkosgrönt till mörkt blått. Men inte så mörkt som utanför revet! Där faller havsbotten med lika många meter som man fjärmar sig ifrån revet. Tio meter ut är det tio meter djupt, hundra meter ut är det hundra meter djupt – och fyra kilometer ut från Aitutaki har man fyratusen meter havsvatten under kölen.
De enorma, kustnära djupen är en god nyhet för den inbitne fiskaren. Ingen annanstans kan man bedriva riktigt djuphavsfiske efter havets storvilt närmare land än vid Aitutaki. Och vattnen är fantastiskt fiskrika här, något som uppmärksammats av ett antal arrangörer som erbjuder högklassigt fiske efter wahoo, tonfisk, sailfish, mahi-mahi, rainbow runner och många fler arter. Fiske, högklassig snorkling, dykning och andra vattensporter erbjuds i rikligt mått. Om man vill besöka någon öde motu, de där sandgula och palmgröna färgduttarna mitt ute i det stora blå, så är det bara att spana ut mot horisonten och välja ö. Sedan tar lokala utflyktsarrangörer hand om resten, medförande en läcker matsäck om man så önskar.
Kokoskrabbor och erimiter på Cooköarna
För den som hellre bekantar sig med fisk på en tallrik än ute på havet, finns många riktigt bra restauranger på Cooköarna. Hotellen erbjuder karakteristiska Söderhavsbufféer, med tonvikt på fisk, skaldjur och frukt, ibland beledsagade av en uppvisning av någon lokal danstrupp. Man bör dock inte förvänta sig att få se öarnas absolut mest kända skaldjur på buffébordet – kokoskrabban. Det beror inte på att den är osmaklig, tvärtom är den en stor delikatess. Dessvärre har det inneburit att den decimerats kraftigt till antalet, och numera skyddar man de fåtaliga krabbor som finns kvar.
Den som vill se en kokoskrabba kan göra klokt i att titta uppåt i stället för nedåt. Krabban, som väger uppemot fem kilo som fullvuxen och då har ett benspann på uppemot metern, klättrar nämligen i träd! Sitt namn har den fått för att den gärna äter kokosnötter. Öppnar nötterna gör den själv med sina klor. Störst chans att finna kokoskrabban har man på de öar där det finns minst folk och på en del öar finns det nästan inga människor alls.
Ta till exempel Suwarrow i den nordliga ögruppen. Där bor numera bara en tillsynsman och hans familj. Tidigare bodde Tom Neale på ön, en nyzeeländare som alldeles ensam bosatte sig där i tre omgångar, sammanlagt sexton år, mellan 1952 och 1977. Han skrev sedermera boken ”An Island to Oneself” om sina år på Suwarrow. Efter sin sista, tio år långa vistelse på ön, fann en besökande yacht Neale sjuk i magcancer, och tog honom till Rarotonga för vård. Åtta månader senare dog han, den gestalt som kanske kommit närmast Robinson Crusoe i modern tid.
Varje resenär som kommer flygvägen till Cooköarna med drömmar om Robinson Crusoe och om att få en liten aning om hur livet kunde te sig en gång i tillvarons morgon, kommer Tom Neale nära på mer än ett sätt – han ligger begravd alldeles intill flygplatsen på Rarotonga.
Dela drömmen om Cooköarna
Att dela Tom Neales drömmar om den stora ensamheten är en enkel sak härute. Den som går ut för att vandra ensam längs stranden i solnedgången får ofta ta del av magin på ett mycket speciellt sätt. Kanske har någon annan vandrat samma sträcka innan, men de fotspår som finns i sanden sköljer lagunvattnet snabbt bort och scenen lämnas nytvättad och ursprunglig för nästa vandrare.
När solen sjunker bortom revkanten och himlen lyser som en glödande kolbädd över det mörknande havet medan du släntrar där med händerna i shortsfickorna, vatten till fotknölarna och en själ lättare än luft, spräcks plötsligt havsytan alldeles intill dig upp av hundratals halvdecimeterlånga fiskar som hoppar högt upp i luften och sedan med ett rasslande plask faller ner genom ytan igen. Det är som ett regn av silverfärgad konfetti.
För dig är det en skönhetsupplevelse, ett svep av en trollstav, ett lyft för hjärtat – men för fisken handlar det om att slippa undan den hungriga, jagande rovfisken under ytan. Ändå har du och de flyende fiskarna en sak gemensamt: för en kort, flyende tid är ni i en annan värld och lämnar den gör man bara motvilligt.
Här har vi samlat fler artiklar om Nya Zeeland.
Här hittar du mer information om Cooköarna.
Foto: Christer Holmgren samt press
